Räddare i nöden

Idag drabbades jag av två punkteringar. Dessvärre hade jag bara en reservslang med mig. Lyckligtvis dök det upp en godhjärtad dalmas från Gustafs (som hade kört Finnmarksturen) i en vinröd Saab 9-5 där ute i ödemarken som skjutsade mig till Cykel & Motor i Säter. Även där var det välvilliga människor som lät mig köpa en 60kr slang för 40kr. Troligen var det mitt städade yttre och ärliga uppsyn som lugnade dem :-)

Nu är det däremot äntligen bevisat att Davide Rebellin inte är någon ärlig person! Han har nu testat positivt för dopingmedlet CERA...

Det är tråkigt men jag har automatiskt lite svårt att lita på killar som varit framgångsrika cykelproffs på det dopingstinna 90-talet. De senaste åren har jag dock varit lite ambivalent kring gubben Davide (han blir ju 38 bast i år). Han har faktiskt nästan gjort bättre resultat nu på gamla dagar än tidigare i karriären. Jag har haft två teorier kring detta. Antingen är han en av få som fortfarande lever kvar i en gammal kultur och inte kan låta bli att fuska eller är han en sådan talang att han faktiskt kunde göra bra resultat förr och trots att han kanske blivit aningen sämre nu när han är över 35 kan göra bättre resultat.

Nu har vi i alla fall fått svaret på vilket av alternativen det var. Frågan jag ställer mig nu är däremot, vad är det han har dopat sig med i år? Han har ju inlett säsongen riktigt jäkla bra och tar ju knappast CERA i år, vilket vi kan förmoda att han gjorde förra våren. Det måste alltså finnas något nytt preparat som man inte kan testa för. Vilka andra är med och knaprar?

Har länge funderat på att läsa den här boken, kanske är dags att göra "slag i saken"?

Vill man istället för att, som jag, grotta ner sig i cykelsportens negativa sida rekomenderas varmt att läsa Henrik Öijers inlägg om konsten att köra lagtempo :-p

Ryggjävel!

Ryggsmärtorna som dök upp som en blixt från klar himmel för tre veckor sen vill inte riktigt ge sig. Det har varit smärtsamt att ta sig ur säng på morgonarna, men i morse var lite värre än vanligt och jag fick köra "ålning medest hasning" ur sängen. Tänkte ha ett videoklipp med någon som ålade sig. Blev lite förvånad när jag sökte på "ålning medest hasning" på YouTube och nästan bara fick upp en massa instruktionsvideos för hur man ska behandla sitt hasch. Tyckte det här var ganska sött så det fick vara med:

Den lille arge

Idag körde vi andra deltävlingen i Falu 3-dagars, Sundborn Kermis, som bestod av 10 varv på en 8km bana. Satsade på att få mycket "utbrytningstid" och belönades med en soloseger. Robban "den lille arge" Österling klämde sig in i vad som kunde ha varit en trippelseger för oss, när han slog Lucas i spurten om 2:a platsen... Lucas har utlovat spurtträning framöver!

Ikväll var vi ut och åt på Tsatziki (de som var med kommer ihåg "fefferoniincidenten") och sen satte vi oss och snackade på Harrys till klockan halv tolv. Vi hann avhandla asociala brittiska cykelmassörer, att "the muscles from Brussels" Jean Claude van Dame faktiskt kommer från Antwerpen, att en Honda och en Alfa Romeo har väldigt olika köregenskaper, bröstoperationer och könsbyten och även så tunga saker som dödsångest vi cancer.

På vägen ut från Harrys mötte vi Oscar och Maria, som minst tre gånger poängterade att hon stått raklång i taxin på vägen dit. Vänta nu bor inte du 11,7 m från Harrys?

LAGtempo

Jag, Lucas Persson och Christoffer Stevensson vann idag Team Time Trial Championships, som var första etappen i Falu 3-dagars. Faktiskt första gången jag tävlar ett lagtempo. Tvåa blev mitt förra lag, Team Cykelcity, som var 1:11min efter. Trodde nog vi skulle slå de trötta stackarna med mer än så ;-)

Att köra lagtempo är helt klart svårare än vad man kan tro vid första anblicken. Det är lätt att tro att det bara är att borra ner huvudet och köra på så hårt som möjligt. Inget kunde vara mer fel, det subtila och finkänsliga samarbetet åkarna mellan är svårt att bemästra.

Att lyckas tajma det hela så att laget drar nytta av varandra på ett optimalt sätt samtidigt som alla når samma utmattningsnivå precis vid mål är en konstform som är extremt svårt att fullända. Ju större individuell skillnad det är mellan åkarna och ju bökigare banan är (t.ex. kuperad eller kurvig) desto svårare blir det. Det är väldigt lätt att starkaste och svagaste åkaren får VÄLDIGT olika upplevelse av hur hårt laget kör. Detta brukar accentueras ju längre in i loppet man kommer och vips har man "bränt" den svagaste länken som inte längre orkar hjälpa till eller i värsta fall får släppa kontakten.

Dagens bana var inte särskilt svår, även om det var lite upp och ner nästan hela tiden, och vi tre var väldigt jämnstarka. Vi hade bra flyt hela vägen, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att Lucas och Steve knappast är några nybörjare. Även som regerande svensk mästare i tempo måste jag anses var den minst rutinerade av oss med tanke på att jag satsat på landsvägscykel färre år.

För de som gillar lite mer "hård data"...

Hela loppet:

Distans: 57,6km
Tid: 1:11,50
Snitthastighet: 48,2km/h
Snitteffekt: 355W
Normaliserad effekt: 365W
Snittpuls: 170

Första varvet:

Snitthastighet: 48,2km/h
Snitteffekt: 349W
Normaliserad effekt: 360W
Snittpuls: 167

Andra varvet:

Snitthastighet: 48,3km/h
Snitteffekt: 361W
Normaliserad effekt: 371W
Snittpuls: 173

Nästan perfekt negativ split på loppet, vilket visar att vi lade upp loppet bra och hade flyt i åkningen. Men jag hade nog hoppas orka pressa ur mig mer än 365W i normaliserad effekt, helst närmare 400W :-/

Falu 3-dagars

Nu till helgen är det tävling här hemma i Falun. Ska bli kul att kunna cykla till start och inte behöva flyga över halva Europa för att tävla lite. Lagkamraterna Christoffer Stevensson och Lucas Persson kommer upp. Imorgon är det lagtempo runt Sundborn, Toftbyn och Svärdsjö, på lördag är det linjelopp i Sundborn och på söndag linje i Vika. Nya lopp och nya banor, roligt roligt!

Hoppas att helgen ska gå i ett mer avslappnat och socialt tecken än de senaste dagarna. Smygstartar denna verksamhet lite försiktigt med en lunch på stan idag :-)

Bloggvila

Har inte uppdaterat sen i fredags, alltså nästan en vecka, vilket jag faktiskt tror är längsta uppehållet sen jag började med detta dårskap.

Summering av de mer uppseendeväckande sakerna som har hänt sen sist:

I fredags var jag i Stockholm och gjorde ett s.k. Metakolintest. Det är ett test för att avgöra om en person har astma eller ej. Tidigare räckte det med att en läkare intygade att man hade astma, men nu behöver man bifoga resultatet från ett sådant test för att få tillstånd att använda astmamedicin vid tävling (på elitnivå). Jag är absolut för hårda regler för idrottsutövare på elitnivå när det gäller medikament. För idrott på en nivå där man inte tävlar om pengar eller OS-medaljer kan man dock ha en mer avslappnad förhållning. Vill någon ta de risker som många doping medel innebär för att spöa polarn på Vätternrundan så är detta mer av dennes enskilda problem. Blir i sammanhanget lite sur när politiker och myndigheter, som inte har något med idrotten i sig att göra, sätter käppar i hjulet för anti-dopingarbetet. Det är ytterst frivilligt att elitidrotta och man kan lätt välja att låta bli i fall man tycker att det är jobbigt med tester, intyg och vistelserapportering.

Ryggen kändes tillräckligt bra för att jag skulle våga mig ner till Danmark för att köra första deltävlingen i deras nationella cup, Post Cup. Blev ingen succédag direkt, varken för laget eller mig personligen. Ryggen skötte sig visserligen hyfsat och benen kändes bättre än väntat. Dessvärre bröt 5 av 9 i laget innan vi ens kört halvvägs och vi som var kvar lyckades inte kontrollera loppet på ett sånt sätt att han som vi körde för kunde spurta om segern. Nu smet det iväg 4 man som gjorde upp om segerkransen och Mårten spurtade in som 6:a, vilket får anses vara fiaskobetonat när vi var favorttippat.

Måndagen ägnades till fullo åt byte av bromsskivor fram på bilen. Något som bjöd på större utmaning än väntat. Fick dock ovärderlig hjälp av pappa som med hjälp av vinkelslipen till sist lyckades tvinga bort den gamla spruckna bromsskivan som trilskades mest. Satte nytt tidsrekord på vägen hem till Falun, Uppsala-Falun på 1 timme och 26 minuter...

De senaste två dagarna har jag ägnat åt träning och arbete. Körde backintervaller i Baggbo i tisdags (4:27, 4:32, 4:35, 4:29 och 4:32). Igår körde jag ett distanspass som kunde ha gått till historien som ett av de jobbigaste någonsin. Jag lyckades med konststycket att gå in i väggen efter 2 av 5 timmar, när jag var som längst bort på rundan. Lyckades med min sista krafter släpa mig till Rättvik där en cola och en dubbel-Japp visade sig vara räddningen och jag kunde yxa på hemåt.

Upphovsrätt inom musik och idrott

Idag kom domen (eller i alla fall domen i tingsrätten som troligen kommer att överklagas) i målet mot Pirate Bay och hela fildelningskulturen.

Domen i sig är bizarr eftersom de straffas för att skapa förutsättningar till ett eventuellt brott, inte det eventuella brottet i sig. Med detta resonemang borde alla internetleverantörer också fällas. Ska man spettsa till det ytterligare bör alla knivtillverkare fällas för mord och alla biltillverkare för fortkörning.

I många avseenden är det ingen större skillnad på idrott och musik. Båda är företeelser som folk ägnar sig åt för att de är roliga, stimulerande, sociala och utvecklande. Båda har dessutom ett underhållningsvärde för andra än utövarna.

Skillanden är att idrotten inte haft ett system där prestationerna kunnat upphovsrättsskyddas mellan uppträdandena. Denna möjlighet har musikbranschen (dock inte nödvändigtvis musikerna själva) haft och exploaterat på ett perverst sätt genom åren. Fildelningstekniken har nu gjort större delen av musiketablisemanget onödigt och de är förstås desperata. Fildelning är här för att stanna och är egentligen bara ett problem för skivbolagsgrisarna. Skickliga, kreativa ocgh underhållande artister som ägnar sig åt musik för att de älskar det och inte uteslutande för att tjäna pengar borde jubla.

Självklart ska även musiker kunna tjäna pengar på sitt hantverk. Gratis spridning av musiken genom fildelning motsätter dock inte detta. Musik är en så stor del av många människors hela livsstil att det finns mängder av möjligheter att tjäna pengar utan att göra det genom att ta betalt för privat lyssning. Musikbranschens giriga kamp gynnar knappast alla musiker och musikens utveckling och kvalité, bara massproducerad musik som har pengar i ryggen till marknadsföring. Det går ju t.o.m. faktiskt alldeles utmärkt att leva på sin idrott trots att man inte kan ta betalt direkt av åskådarna. Proffscyklingen är bara ett bevis på detta, eftersom det ju är gratis att vara åskådare. Det borde alltså uppenbarligen vara fullt möjligt för musiker att kunna leva på sin musik utan att ta betalt för varken låtar eller konserter!

Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärt om för de bästa och mest kreativa musikerna som dessutom har lite entrepenörsanda. De kommer att kunna nå ut till hela världen med sin musik och komma på andra, helt nya, sätt att tjäna pengar på sin verksamhet, UTAN ATT HA NÅGRA GIRIGA SKIVBOLAGSCHEFER SOM SKA HA MAJORITETEN AV KAKAN. Exempel är förstås de som redan nu används, som t.ex. konserter, STIM, T-shirts, men även andra företeelser som sponsorer, föreläsningar, clinics, events eller samarbete med konstnärer/designers/modeskapare etc. Sånt som idrottare idag "tvingas" göra för att kunna ägna sig åt sin älskade sport.

Ge upp och inse att de orimliga sötebrödsdagarna är över!

Lycka

Idag vågade jag mig ut på cykeln igen efter ett par dagars horisontalläge. Solen strålade och ryggen skötte sig relativt väl. Det gjorde visserligen lite småont i princip hela tiden, men inte värre än att jag dristade mig till att gasa på lite uppför en gång, Baggbo på 4:57min (Henrik, notera det i "Faluns Finest", jag lovar dock på stående fot en putsning med minst 30sek inom en månad). På vägen hem hade jag en sån obehaglig känsla i magen att jag utmanat ödet lite för mycket och att ryggen skulle straffa mig när jag kom hem, ev. gipsvagga det närmaste året. Lyckligtvis verkar min magkänsla vara fel ute, LYCKA! Efter lite stretching kändes ryggen faktiskt riktigt bra och har fortsatt att sköta sig hela kvällen. Imorgon blir det nog en längre tur...

Jo, det där med lycka är banne mig en lustig grej. Helt subjektivt och omätbart, men ack så eftersträvansvärt. Läset nyligen om att man i Bhutan inte bara mäter BNP (bruttonationalprodukt) utan även BNL (bruttonationallycka). Kanske inte så svårt att vara glad när man bor på en så här vacker plats.


Blev påmind om detta imorse när jag såg The Late Show med David Letterman som hade besök av Michael J Fox. Michael hade varit på besök i Bhutan, för att bli inspirerad av BNL och dess optimistiska budskap medan han skrev boken "Always Looking Up: The Adventures of an Incurable Optimist". För dem som inte är bekanta med "Micke", så är bokens titel fantastiskt rolig. Killen är extremt kort (always looking up) och är dessutom sjuk i Parkinson (incurable).

Sverige ligger för övrigt på 7:e plats på listan över världens lyckligste länder. Lyckligast är tydligen danskarna, tur att man kör på ett danskt hold me dejliga drenger :-)

Idrottsfilosofi

Nazist eller knarkare, det är bara att välja?

En av idrottens grundvalar är att prestationen ska vara så fri från prestationsökande företeelser, utöver själva idrottandet i sig, som möjligt. Det fysiska "praktexemplaret", d.v.s. han/hon med de bästa generna som dessutom tränat "smartast", hyllas. Förlorarna anses vara mindre fysiskt begåvade, latare eller mindre diciplinerade. Här i ligger ett litet problem. Detta är utpräglat nazistiska tankegångar!

Det är den nya dopinghärvan i Österrike som fått mig att fundera i dessa banor. Doping ligger ju onekligen på andra sidan av spektrumet. Detta är något som absolut inte har något med själva idrottsutövandet att göra och påverkar prestationen i stor utsträckning. Å andra sidan kan man ju faktiskt jämna ut fysiska ojämlikheter och därmed göra idrotten mindre fascistisk...

Så här i slutspelstider börjar jag alltid fundera kring användandet av smärtstillande medel, vilket ju inte är helt ovanligt i många idrotter som t.ex. ishockey, fotboll, handboll, basket etc. Här snackar vi allstå om något som förbättrar prestationsförmågan med 100%, från att inte kunna spela alls till att vara med och lira. Något som utan tvivel sätter kroppens varningssignaler ur spel så att den skadade kroppsdelen kan misshandlas in absurdum, vilket kan leda till men för livet. Dessutom misstänker man starkt att detta kan leda till akuta hjärtproblem (flera spelare har singlat ner döda under match de senaste åren). Ändå är detta fortfarande fullt tillåtet, VARFÖR?

Tur att man är svensk och helt legitimt får tycka att "lagom" mycket elitism och idrottsmedikament (för min egen del vitaminer/mineraler, koffein och natriumbikarbonat) är det som gäller.

Sen är det det här med att vinna eller ännu värre det abstrakta konceptet "vinnarinstinkt". Detta har jag lite svårt att få grepp om, både generellt och personligen.

Att vinna är både det ultimata målet med idrott samtidigt som det är en så ofantligt liten del av hela den underbara upplevelsen att vara idrottare, vilket t.o.m. får ses mer som en livsstil.

Om det vore så att "att vinna" vore det viktigaste så skulle ju folk i större utsträckning se till att tävla mot sämre motstånd så att de vann oftare. Men de flesta "vinnarskallar" brukar snarare anta precis motsatt taktik. Deras mål är oftast att tävla mot bättre och bättre motstånd tills de är bäst i världen, vilket ju endast en enda person kan vara. Alltså kan "att vinna" knappast vara det viktigaste utan snarare utmaningen eller det som händer på vägen oavsett om man når fram till målet eller ej. Det är ju ändå mycket ovanligt att höra en idrottare som nådde världseliten, men som aldrig vann någon tävling på den nivån, säga att hela karriären var totalt meningslös eller ett fiasko.

Jag misstänker faktiskt att det gäller att ha precis rätt mängd "vinnarinstinkt" i förhållande till ens idrottsliga potenital. Vill man vinna hela tiden men har en ganska låg potenital tror jag man ganska snart ger upp idrotten eller inte vågar prova alls eftersom man vet att det kommer at innebära förlust de flesta gånger man tävlar. Hur många idrottare har över huvud taget vunnit fler gånger än de förlorat? Vice versa, har man låg vilja att vinna men är en gudabenådad talang tror jag det är lättare att tappa sugen eftersom det inte blir någon utmaning.

Att ha rätt "vinnarinstinkt till talang"-förhållande kan vara viktigt. Detta ligger ju helt i linje med vad mannen med det outtalbara namnet, Mihály Csíkszentmihályi, kallar "flow" eller att vara i zonen. Flow når man när det är optimalt förhållande mellan utmaning och kompetens.

Jag har för mycket fritid nu när ryggsmärtorna hindrar mig från att kulitvera min "vinnarinstinkt" eller leva idrottslivet fullt ut...

What a strange world we live in

Som David Lynch fan har jag sedan länge ämnat se filmen "Blue Velvet". Ikväll råkade jag zappa förbi precis när den blev på annonserad. Den var precis så besynnerligt vacker som jag hade hoppats!



På ryggfronten händer det lite smått och gott i rätt riktning. Med aningens tur kanske jag kan cykla en smula imorgon...

Dagens bästa

Helt oproduktiv har inte dagen varit. Jag lyckades göra ett hyfsat hjärta i latteskummet...

August Strindberg

Mannen i rubriken lär ha sagt som sig själv att "jag är en jävla karl, men jag kan många konster". Jag påstår naturligtvis inte att jag kan lika många konster som landets genom tiderna mest betydelsefulla författare. Jag tycker heller inte att jag är någon jävla karl (även om mitt andranamn är Carl).

Hyfsat många konster kan jag dock. Det finns däremot en konst som jag utan tvivel inte besitter över huvud taget. Att softa!

Om jag inte varit så klen i ryggen skulle jag just nu egentligen skulle varit i de franska Ardennerna och kört Circuit des Ardennes Cycliste. Jag har alltså fått drygt 3 dagar extra fritid helt plötsligt. Tid som jag borde spendera liggandes stilla för det mesta. Jag har dock inte ro att ligga stilla. Finns ju så mycket man kan göra nu när tid frigjorts från träning och tävling, saker som annars är svåra att hinna med. Här i ligger dock problemet. Jag blir fullständigt ineffektiv och splittrad när jag inte vet exakt vad jag ska göra, bara att jag vill göra NÅGOT.

Resultatet är att jag varken vilar eller får något gjort. Kanon!

Ryggont gör en även smärtsamt medveten om att ryggen aktiveras vid ungefär 99% av alla rörelser man gör. Jag är visserligen rätt hängiven olika typer av träning för bålmuskulaturen (tyvärr verkar detta inte vara någon heltäckande försäkring mot ryggproblem), men för alla som slarvar med detta kan jag bara säga: KÖP EN BALANSBOLL OCH SÄTT IGÅNG!

Temporär invalidisering

Ibland kallar grabbarna i laget mig för "bestefar" eftersom jag är 4 år äldre än nästäldsta åkare i laget. Just nu har jag även lagt mig till med ett rörelsemönster som anstår en farfar/morfar. Jag har svinont i ryggen och kan knappt få på mig skorna!

Jag hade tänkt köra backintervaller ute i Baggbobacken i Bjursås idag. Redan under gårdagens lätta pass insåg jag att det kunde bli problem, men hoppades på att den inbokade massagen på kvällen skulle förbättra situationen en aning. Idag fick jag helt enkelt se mig besegrad av smärtan och vände hemåt halvvägs ut till backen, eftersom jag knappt kunde trycka på så att jag hade styrfart på platt mark.

Ringde naturligtvis ner till laget och meddelade att mitt deltagande i någon form av cykeltävling redan på fredag, då 3-dagarsloppet Circuit des Ardennes startar, är ytterst tveksamt.

Antikt fynd i modern maskin

Förra veckan satt jag och jobbade med datorn när den plötsligt stängde av sig själv. Kände att det luktade lite brännt från utblåset vid kylfläkten. Mycket illavarslande! Bestämde mig för att plocka isär och titta inuti. Fann då en stor dammklump som satt fastkilad i fläkten plus att det var allmänt dammigt och smutsigt där inne.

Troligen suboptimalt för ett så delikat instrument. Städade så gott jag kunde och vågade och plockade ihop den igen. Startade direkt och lät dessutom betydligt mindre än den gjort senaste månaderna...

Tomas Ledin

Jag och Steve började spontant sjunga Tomas Ledins "En del av mitt hjärta" i kör här på hotellrummet. Tur att vi ska hem till Sverige imorgon :-)

Trafikfara

Det där med att alkohol eventuellt kan påverka förmågan i trafiken en liten liten aning är inget som har slagit igenom på bred front här i Frankrike.

Idag var vi ut och rullade en sväng för att mjuka upp benen lite från gårdagens mangling. Vi stannade naturligtvis för en liten solskensfika. Ungefär samtidigt som vi skulle cykla iväg skulle även en av barens andra gäster iväg på sin EU-moppe. Han hade stora svårigheter med att få den förbi våra cyklar. Märkligt! Vi insåg snart vad problemet var, han var kalaspackad. Istället för att, på ett språk jag behärskar dåligt till mycket dåligt, försöka övertala karln att det kan vara en dålig idé att köra moppe i hans tillstånd, drog jag upp mobilen och filmade det hela...

Ett sista inlägg ikväll

Chad Gerlach, en av åkarna i den eftersläntar grupp som jag kom i mål med idag, har en ganska intressant livshistoria som bl.a. finns att läsa om här på Cykelnytt.

Köttkvarn

Det här är bland det värsta jag sett. En fantastisk idrottsprestation, men med tanke på den dopingkultur som rådde inom cykelsporten på den här tiden, är det kanske mer makabert?



Det är från Spanien Runt 1999. Jag kan inte spanska, men misstänker att "La carnicería de Vandenbroucke en Navalmoral" betyder "köttkvarnen Vandenbroucke" i en backe som heter Navalmoral.

Killen sitter helt sonika längst fram i klungan och bara matar tills ALLA får släppa. Det är ju inga töntar har ställer av på detta ofattbara sätt, hela dopingeliten sitter på rulle och sliter tills de inte orkar längre. Det är lite som en bilolycka, obehagligt men man kan ändå inte låta bli att titta...

Motionär?

Dagens lopp, Route Adélie de Vitré, gick väl sådär. För mig personligen i alla fall, laget som sådant körde rätt bra. Vi var aktiva hela tiden och hade med folk i alla viktiga utbrytningar. Kampen om vilken som skulle bli den bästa danska banken (Capinordic vs. Saxo Bank) fixade Martin, när han slutligen spurtade i mål som 4:a med bästa Saxo på 8:e plats. De vann dock "breddelitligan" med 6 av 8 i mål medan vi var 3 av 6.

Prestationen var väl kanske lite väntad efter att ha legat nedbäddad i tre dagar. Det gick segt från start. Trodde jag var på gång ungefär mitt i loppet och var rätt aktiv. Dessvärre uppnådde jag bara en enda sak, att köra slut på mina sista krafter. Med ca 20km till mål fick jag ge mig i en backe.

Det är märkligt med landsvägscykel. Benen står rakt ut och man får släppa klungan. Men när man väl givit upp så ligger klungan där, ca 100m framför en väldigt länge känns det som. Tankarna kommer genast smygande, "va fan gav jag mig så lätt", "kanske orkar dra en långspurt och komma ikapp?" eller "hm, jag kanske inte är så trött". Ha ha, idag kunde jag rätt snart så alla såna tankar ur huvudet eftersom jag fick säga åt de andra "offren" som jag körde med att hålla lägre tempo uppför så jag orkade hänga med. De hade uppenbarligen gett upp trots att de var klart mycket piggare än mig!

En av killarna var den sista i sitt lag som var kvar i loppet och hade fått order om att "han under inga omständigheter fick bryta". Deras teambil låg bakom oss och på slutet fick vi lite pace så att vi faktiskt bara var 34 sekunder efter klungan i mål :-)

Fick nyss reda på att i Italien finns inga amatörtävlingar för cyklister som är äldre än 26år. Har man inte blivit proffs innan dess är man förvisad till motionslopp, s.k. Gran Fondos. Jävla tur att man inte är italienare, då hade jag varit motionär idag!

Dementi

Tänkte att jag börjar med att dementera det där med Eddy Merckx. Har inte sett röken av karln och har defentivt inte diskuterat "svensk sommarstugekultur" med honom. Men det var ju en sån dag...

Imorgon är det race, igen!

Route Adélie de Vitré, det blir nog roligt...? Efter tre dagar i sängen på Hof ter Kammen känner jag mig frisk nu i alla fall.

Cykellegend på semester

Pensionatet Hof ter Kammen, där vi bor bor, är beläget i cykelsportens hjärta, bredvid självaste Koppenbergklättringen och det har bott tonvis mede cyklister här genom åren.

Igår maxades dock cykelkulturkontot ur fullständig när vi kom ner för middag och världens genom tiderna bästa cyklist satt i matsalen. Eddy "De Kanibaal" Merckx i egen hög person, mannen som vunnit över 500 proffstävlingar.

Han fick veta att vi var svenskar och visade genast intresse. Paret Merckx och några vänner ska till Skandinavien på semester i sommar. De har tydligen för vana att försöka återskapa den lokala kulturen så gott det går på sina resor och han frågade sig för lite om hur svenskar semestrar hemmavid. Jag sa att många åker till sina sommarstugor och sitter på verandanoch dricker grogg, antingen i skärgården eller i Dalarna. Han nappade på idéen och frågade om jag kunde hjälpa honom hyra en typisk svensk sommarstuga. Dessvärre kommer jag inte på någon som har sommarstuga på en lämplig plats.

Skriv in var din sommarstuga ligger och kontaktuppgifter i kommentarsfältet så förmedlar jag detta vidare till Eddy.