Memoarer I

Igår kväll beslutade jag mig alltså för att lägga av som cyklist på elitnivå. Ett beslut som inte känns särskilt dramatiskt trots att jag kanske främst identifierat mig som elitcyklist de senaste fjorton åren.

Min cykelkarriär började i april 1993 när jag stod på startlinjen av MTB-loppet Slottsrundan hemma i Uppsala och varade så till den 28:e september 2009 så jag gick i mål på den sista etappen av Tour de Gevaudan.

Jag har faktiskt varit nära att sluta tre gånger tidigare i karriären.

Första gången var hösten 1995 när jag som förstaårsjunior hade en rejäl resultatförsämring under sensommaren, vilket troligen berodde på att jag växte 11cm.

Andra gången var efter säsongen 2001. Fram tills den säsongen hade jag kunnat se en viss utveckling varje år jag tävlat. Den här säsongen var den första som det gick sämre än den innan. Jag tror anledningen, både till att det gick sämre och att jag tappade lusten, var ett för stora fokus på min vikt och kost som nådde sin kulmen det året.

Senaste gången var under våren och sommaren 2005 när jag drogs med en besvärlig knäskada som jag ådrog mig under ett 5 timmar långt distanspass i noll grader och regn (vad tänkte jag med?). Operationen av knäet i juli sammanföll även med separation med min dåvarande sambo Sara och tiden efter detta är utan tvekan ”lågvattenmärket” i mitt liv.

Alla de tidigare gångerna var orsaken till att jag ändå valde att fortsätta att hoppet om att bli bättre och få uppleva mer på cykeln var mer motiverande och spännande än alternativen utanför cyklingen. Nu har den balansen tippat och cyklingen är det minst intressanta av de två.

Självklart hade jag fortsatt om jag lyckats få ett kontrakt med ett ProTour-lag. Högst troligen hade jag även fortsatt om jag fått kontrakt med något lag i USA, eftersom det skulle vara råballt att köra där någon säsong eller så innan man fimpar. Nu var det inget alternativ, så valet var ganska lätt.

Det är många personer som hjälpt mig som tävlingscyklist genom åren. Klubbledare, tränare, sponsorer, journalister, träningskamrater och självklart familjen. Det är alla dessa personer som gjort att det varit roligt under så lång tid… och fortfarande är roligt.

Jag vill gärna summera alla cykelår på detta sätt, men det tar ju lite tid när man ska tänka igenom 17 år av sitt liv. Fortsättning följer :-)

Det här är för övrigt den äldsta cykelbilden jag har av mig själv. Det är Sten Sture pokalen 1998 och jag tror faktiskt att jag här är i ledningen. Jag var dessvärre absolut inte tränad för att vara i ledningen, mest bara orutinerat taggad eftersom det var hemmatävling, och bröt sedemera något varv senare...

Pensionär

Just nu kl 00:00 gick min personliga "dead line" ut för beslutet om jag ska fortsätta som tävlingscyklist även 2010 eller gå i pension. Inget kontrakt nu = jag beslutar mig för att lägga av. Har haft det på känn en längre tid, men nu är det alltså konkret. Återkommer med lite tankar och reflektioner inom kort. Nu ska jag lägga mig så att jag orkar med alla känslor på morfars begravning imorgon!

Jag är störd

Det är november, jag vet inte ens om jag ska tävla nästa år eller ej, har en massa arbete med firman, sitter ensam i ett vandrarhemsrum i Göteborg, det är lördag kväll och ändå ska jag prompt slänga mig på golvet och köra ett 30-minuters styrkepass... Det måste vara någon sorts rop på hjälp!

Klusterarbete

Som vanligt så här års har jag tagit på mig nästan lite onödigt mycket jobb i firman. En solklar kompensationseffekt för att jag håller igen med arbete under tävlingssäsongen. Idag har jag förberett en föreläsning som jag ska hålla på torsdag och jobbat med de nya träningsprogrammen för Vasaloppet som jag snart tänkte lansera.

Cykeldagarna i helgen var väldigt trevliga, som vanligt. Cykelgalan höll lite extra hög klass när cykelentusiasten Martin Stenmarck gästade och bjöd på show. Man kan lugnt säga att alla damer i publiken var väldigt nöjda med hans närvaro. Och det måste man ju ge karln, han är en grymt proffsig artist, bjuder på sig själv och, ja, han ser ruskigt bra ut... Appropå stiliga män, råkade jag på den här bilden idag när jag letade bilder till min föreläsning på nätet:

Weehey... firmafest!

Till helgen är det dags för Cykelsveriges firmafest, Svenska Cykeldagarna. Gjorde sällskap med Långloppscupsgeneralen Lasse Strand ned till Jönköping och vi hade mycket att prata om, så resan ner gick i ett huj. Vem visste t.ex. att Lasse egentligen är träslöjdslärare...?

Den här tillställningen brukar vara ett fantastiskt tillfälle att umgås med människor under lite mer avspända förhållanden, folk jag i vanliga fall bara träffar när jag är iförd tights, är andfådd, har horn i pannan och en cykel mellan benen.

Den här gången har jag även en officiell funktion. Ska sköta Cykeltidningen Kadens monter tillsammans med deras prylbloggare Daniel Rytz. Hoppas dock kunna smita ifrån några gånger under helgen för att mingla lite och även gå på cykelförbundets elitträff där den engelska "mångidrottstränaren" Steve Benton ska föreläsa. Killen är tränare för racerförare, simmare, gymnaster och cyklister, och pysslar alltså med sådant som jag själv hoppas ägna mig åt efter cykelkarriären.

Nu ska jag och Daniel iväg och bygga ihop montern...

Sportlov

Pratade med Vasaloppsspecialisten Jerry Ahrlin igår. Till min stora glädje kunde han avliva myten om att han och den andra "stakmaskinen" Oskar Svärd INTE klarar över 200 repetitioner i den s.k. brutalbänken. Gudskelov!



Råkade även på en gammal bekant i mitt iTunes-arkiv igår, den svenska black metal gruppen "Sportlov". De har släppt två album: "Offerblod i Vallabod" och "Snöbollskrieg" som innehåller klassika låttittlar som "Lady Magda", "Dimma över Mångsbodarna", "Svart pist", "Bloddopad av Satan" och förstås min favorit "Bränn Holmenkollen (Behåll Lugnet). Inte för att de är särskilt bra, nästan lite komiska, men nu när skidsäsongen just har startat lite försiktigt känns de ändå helt rätt... i lagom dos!

Sova sova säng säng säng

Det sägs att det tar ungefär en dag per timmes dygnsförskjutning att anpassa sig till en ny tidszon. Tills dess är man alltså "jetlaggad". Det är 6 timmars tidsskillnad till New York där vi var sist på resan. Dessvärre envisades vi med att vara uppe till småtimmarna, så den faktiska skillnaden är nog runt 10 timmar. Nu är det 10 dagar sen vi kom hem, men jag vaknar fortfarande mitt på natten och har svårt att somna om. Tycker mig dock skönja att det går åt rätt håll!

Sömnens inverkan på prestationsförmågan är relativt väl undersökt. Kan visserligen knappast säga att jag är särskilt insatt i området. En intressant observation jag själv gjort under åren är att en natts dålig sömn inte verkar påverka min prestationsförmåga som cyklist negativt. Snarare tvärt om faktiskt, några av de bästa loppen jag gjort under åren har varit efter en natt där jag legat och "vändit och vridit" på mig eller t.o.m. varit ute på galej :-)

På resan väntade jag mig att någon skulle vara dum nog att glömma bort tidsskillanden och ringa och väcka mig någon natt. Ingen gjorde detta misstag. Fem dagar efter att vi kommit hem ringde jag till Jocke som var däröver för att köra Ironman Florida, gissa om jag ringde och väckte honom kl. 03:45...?

Mastodontsfilms-Mats

Nyss hemkommen efter att ha sett filmen 2012 på bio. Det den här rullen saknar i regi tar den igen så det smäller om det när det gäller specialeffekter. Se den på bio, den här filmen lever till 100% på sitt verklighetstrogna återskapande av ofattbara och mäktiga scenarios. Det Lance Armstrong gjort för proffscykling, The Beatles gjort för modern popmusik och iPhonen gjort för modern kommunikation, gör 2012 för katastroffilmsgenren... tar det hela till en helt ny nivå!



Inte nog med att den får alla tidigare katastrof-filmer att verka patetiska, med sina 2 timmar och 38 minuter kvalar den även in som "mastodontfilm" :-)

Höstdimma

Säg vad man vill om det trista novemberväder vi har här i Sverige, men det är något rofyllt, mysigt och ombonat med att vara ute cykla när det är några plusgrader och disigt :-)

Matrecension

Jag älskar mat, både när det gäller kvalité och kvantitet, en passion jag delade med båda mina medresenärer. Under USA-resan passade vi naturligtvis på att göra lite kvasi-vetenskaplig och ytterst subjektiv "matforskning". Jag tycker att USA generellt sett har sämre gastronomiskt rykte än de förtjänar, det är få länder som erbjuder en sådan bredd på matutbudet. Visst det finns massor med ruskigt kass mat, både nyttighets- och smakmässigt, men det finns lika många pärlor om man bara letar lite.

Vi koncentrerade oss på snabbmat, mexikanskt och hamburgare. Detta var mest praktiskt eftersom 1) detta oftast är relativt billigt (vilket är bra när man ska äta ute alla måltider under en månad), 2) vi var oerfarna men lite nyfikna på det mexikanska köket och 3) jakten på den fulländade hamburgare är i princip lika prestigefylld som jakten på den heliga gralen (vissa anser att de är en och samma sak).

Att vi ideligen "våldsförde" oss på våra matsmältningssystem med stora mängder mat väntades ge märkbart utslag på vågen. Kroppsvikten är ju ett ständigt samtalsämne bland uthållighetsidrottare. Direkt när jag kom hem vägde jag mig och konstaterade nästan fem kilos viktökning, men det verkar ha varit en del "resevikt" eftersom det nu stabiliserat sig kring 2-3kg.

Nedan är våra, som sagt synnerligen subjektiva, forskningsresultat...

Snabbmatstoppen:


1. Carl's Jr
2. In-N-Out Burger
3. Panda Express
4. Jack-in-the-Box
5. Quinto's
6. Baja Fresh
7. Wendy's
8. Denny´s
9. Burger King
10. Taco Bell

Följande ställen kunde ev. fått vara med på listan, men bedömdes inte som rena snabbmatskedjor: Applebee's, Sbarro (sämst på hela resan), Sonic och Ihop.

När det gäller den mexikanska maten är det egentligen bara två ställen som förtjänar att tas upp, Wahoo's i La Jolla (uttalas La Hoja), men framförallt Cotija's i Santee. Vi var tvungna att göra två besök på Cotija's, det var bara så j***a gott!


Resans bästa burgare kom naturligtvis från "icke snabbmatskedjor". Östkusten påstår sig vara burgarmästarna #1 och 4 av 5 restauranger på CNN's top 5 över USA bästa burgare kommer från östkusten. Den enda av de top 5 som vi besökte ligger på västkusten och toppar min lista, nämligen Hodad's i Ocean Beach i San Diego. Kvalitetskött, rejält tilltagna skivor bacon och två tjocka skivor bifftomat var det som fällde avgörandet.


Även om Hodad's var bäst så anser jag att följande ställen förtjänar ett besök om ni, kära bloggläsare, skulle ha vägarna förbi där någon gång.

Corner Bistro i Greenwich Village i New York, New York
Oscar's Café i Springdale, Utah vid Zion National Park
Joy Burger i South Harlem i New York, New York
Hulas Island Grill & Tiki Room i Monterey, California (som jag själv blev tipsad om av en bloggläsare)

Las Vegas är ju kända för sina många bufféer och självklart satsade vi på en "all you can eat all day"-buffé på vårt hotell "The Excalibur". Den innehöll de klassiska köken (mexikanskt, kinesiskt, italienskt, sushi för att nämna några) och var sådär lite lagom sunkig med många lite halvdeppiga gäster som tröståt efter att ha spelat bort lite för mycket pengar. Ett stort plus var att man fick ett "åkband" (precis som på tivoli) runt handleden så att de kunde se att man hade betalt och kunde komma och gå som man ville. En liten besvikelse däremot var Hooter's i Las Vegas, för starka och flottiga kycklingklubbor... tur att det var annat som var positivt ;-)

USA-bilder

Nu har jag sorterat lite bland bilderna från resan för dem som vill kolla lite på hur det såg ut där vi drog fram... Bilder från USA-resan!

A tribute to morfar

Hade ett inlägg om min morfar och hans lite speciella sätt att uttrycka sig här på bloggen tidigt i våras som verkade rätt uppskattat. Igår kväll gick "centerextremisten från Skuttunge" ur tiden efter en längre tids ohälsa så jag tänkte köra samma inlägg igen som en "favorit i repris" :-)

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Idag har jag varit och hälsat på min mormor och morfar. Båda är väldigt skröpliga och det gäller att ta till vara på tillfällena då man kan åka och hälsa på dem. De flyttade för två veckor sedan in till en lägenhet i stan efter att ha spenderat hela sina 87 resp. 89 år långa liv ute på landet.

Morfar har alltid haft ett lite speciellt sätt att uttrycka sig och några axplock av hans verbala repertoar är:

"Py fan för Ludde" (jo det ska vara py och inte fy)
"Det är det här vi gör om dagarna sa Hugo Pettersson till länsman"
"Det var så förskräckligt att tuppen sparkade mig"
"Du är så dum att du hälsar på tåget"
"Det bästa jag vet är att spika och ligga med fina flickor"
"Två supar är som snökedjor"
"Pojkar, pojkar, pojkar sa Jerk Jan om hönsen"
"Du kommer att nöta ut nuppen inifrån"
"Järnvägar" (som svordom)
"Det passar som pitt i Greta tre dagar före julafton"

En klassisk historia är den om två pojkar från socknen som, när de var små pojkar, hade för vana att svära var och varannat ord. Socknens pastor råkade gå förbi och höra pojkarna yttra svordom efter svordom och frågade dem "gossar, har ni inte hört talas om Jesus?". Den ena av dem tittade upp på pastorn och svarade "Jesus, är det nån gubbjävel från Björklinge det?".

Idag berättade morfar även varför granngården till Sundbro, där min far bor och jag just nu huserar, kallas "Knopparbo". Någon av bönderna på gården för länge sedan var inte allt för produktiv, utan gick mest omkring och "knoppade". Namnet har dessutom tydligen inte varit allt för populärt bland dess invånare genom generationerna. Egentligen heter gården Uggelsta! Pest eller kolera, någon?

Kom igen gubbar, jobba hem!

Shit vad det är mycket som man måste komma ikapp med när man "slackat" hemifrån en månad. Eller ja, i princip drygt två månader, jag tror jag var hemma i Falun ca 10 dagar totalt från 27 augusti fram tills att vi kom hem från USA 7 november.

Men saker och ting är sig likt, nästan!

Inom kort hoppas jag även veta vad jag ska göra nästa år, fortsätta cykla eller inte...?

Karma?

Här har man gott runt och gottat sig i en månad. Jag måste ha överskridit någon sorts "ha det bra"-gräns, nu har jag åkt på första förkylningen sen september 2007. Detta i kombination med jetlag gör att man mår som man förtjänar...

New York New York

Efter en månad "on the road" är vi nu så tillbaka på fast mark igen. Damp ned på ett kallt och dimmigt Arlanda för några timmar sen och sitter nu ute hos pappa på Uppsalaslätten och undrar hur länge jag kommer kunna hålla mig vaken idag. Tror stenhårt på att besegra jetlagen genom att hålla ut rejält idag, gå och lägga mig lite tidigare än vanligt och sova tills jag vaknar (gärna mer än 12 timmar senare). Åtminstone hela eftermiddagen vill jag klara av eftersom mamma har födelsedagskalas...

Sista dagarna på resan var vi alltså i New York. Även om jag varit här tre eller fyra gånger tidigare i mitt liv (mor och far får rätta mig om jag har fel), så har jag aldrig spenderat någon kvalitetstid med den här staden. Inte för att man hinner uppleva ens en procent av vad stan har att erbjuda på fyra dagar, men den här gången känns det som om det börjar gå upp ett ljus kring vad New York egentligen är för en plats. Det är en "allt-i-ett"-stad, en form av helhetslösning för den inbitne stadsbon!



Första intrycket är wow, här vill man ju bo. Andra intrycket är, shit, det är ju skitdyrt att bo här så man kommer att få leva som en kyrkråtta. Slutsatsen har blivit, det vore kul att bo i New York ett år eller så någon gång, men bara om man är stenrik och därmed har råd att leva drägligt och dra nytta av allt fräckt som erbjuds.

Eftersom vi inte ville släpa med en massa nya prylar i bilen så utfördes den mesta shoppingen under de här sista dagarna. Ett klädesmärke som jag har någon märklig romantiserande bild av är Abercrombie & Fitch. Vet inte riktigt varför, de är egentligen ganska fjantiga, överspända och brattiga. Nu har jag i alla fall köpt upp mig på lite A & F.

I New York blev det äntligen av att gå på något amerikanskt idrottsevenemang. Bevittnade New York Knicks få stryk av Indiana Pacers med 89-101 hemma i Madison Square Garden. Knicks ledde mer eller mindre från början tills det var 10min kvar då spelet rasade ihop fullständigt. Pausunderhållningen från deras cheer leaders var det inte fel på... Ingen verkade dock deppa allt för mycket över Knicks förlust eftersom New York Yankees samma kväll vann World Series i baseball. Dagen efter hade i princip hälften av stans invånare NY baseballkeps på sig.

Knicks-matchen var slutet på den klart New Yorkigaste dagen. Började dagen med att cykla i Central Park tillsammans med arrangören för Univest GP, som vi körde med Team Cykelcity förra året, John och hans högra hand Drew. 90min i strålande solsken och 14 grader, en perfekt tur med andra ord. Efter turen tog vi T-banan till The Village och åt på Corner Bistro, som är känt för sina hamburgare. John, som bott i New York större delen av sitt liv, pratade oavbrutet om platser, restauranger och affärer som vi promenerade förbi. Bl.a. såg vi Richard Kind gå in i en närbutik, vilket gjorde att det kändes som om jag befann mig i ett Spin City-avsnitt. Efter lunchen fortsatte touren i SoHo, Little Italy (som knappt finns kvar) och China Town med en ständigt anekdotberättande John :-)

Som cyklist har jag hört att ett besök i New York utan att åka till R&A Cycles i Brooklyn är som att vara troende katolik och åka till Rom utan att besöka Vatikanen. Måste dock säga att jag blev djupt besviken, de må vara en av världens största nätbutiker och ha ett sjutusande lager, men butiken i sig var inte mer välsorterad än svensk cykelbutikskedja som driver ett cykellag jag har kört lite för ;-)

Det kommer en mer ingående restaurangrecension framöver över olika ställen vi käkat på, men vill bara tipsa om Fornino på Bedford Ave. i Brooklyn. Det står "The art and science of pizza" på skylten och de gör skäl för namnet, eventuellt den bästa pizza jag ätit!

Full circle

Nu har vi så kommit "full circle" med vår road trip här på USA's västkust. På kvällen den 6:e oktober landade vi på LAX och hämtade ut hyrbilen och nu bor vi på Days Inn i Inglewood vid flygplatsen och imorgon bitti går flyget till New York. Det har onekligen varit fyra härliga veckor!

Igår var vi på Universal Studios och inte nog med det, vi slog till på en VIP Experience. Vi återbekantade oss med adjektivet "vippigt" och verbet "att vippa" medan vi eskorterades runt i nöjesparken, inspelningsseten och alltid gick före alla andra i köerna. Det var inte jättebilligt, men kändes ändå värt det eftersom vi nu hann se allt och dessutom fick gratis parkering, frukost, lunch och Will, en 75-årig personlig guide som kunde en massa extra kuriosa. Simpsonsåkturen var bland det roligaste jag gjort någonsin, helt jävla makalös!!!!



Idag tog vi det tämligen lugnt efter gårdagens Halloweenfirande. Började dagen med en amerikansk frukost med pannkakor, bacon och äggröra på "International House Of Panncakes" och drog sen till Venice Beach för lite stillsamt "häng".



Passade dock på att ta en 45min löptur på stranden medan Martin lekte i den nyinvigda skateparken. Kändes lite klichéartat att springa på en sandstrand i solnedgång i shorts, bar överkropp och solbrillor...



Nåväl, imorgon är det slut på västkustlarvet, då bär det så av till stenhårda "The Big Apple". New York är onekligen den männskliga civilisationens mittpunkt och det är i princip alltid någon bekant som är där. Under våra fyra dygn i stan planerar jag att möta upp Drew Cunningham för lite cykling i Central Park, Martin Pedersen och Brian Vandborg för lite festande och vi ska även träffa Martin och Viktors goda vänner Frida och Berra (som svinigt nog vann en resa till Kent releasefest där) för middag.

Imorgon lämnar vi Kalifornien för denna gång, så en hyllning på sin plats :-)

Halloween i Los Angeles

Just varit ute på Halloween-firande hela kvällen. Helt galet mycket folk i märkliga kläder på Hollywood Boulevard...