fredag 30 oktober 2009

Oväntad musikupptäckt

Idag var vi på den mest passande restaurangen hittills på resan. Till skillnad från andra butiker där det står "no shirt, no shoes, no service" stod det här "no shirt, no shoes, no problem". Hodad's i Ocean Beach bjöd inte bara på vad som troligen är världens bästa burgare. Direkt när vi slog oss ner drog ett skönt låtintro igång över högtalarna, på en betydligt högre volym än vad man normalt har på en restaurang. Ungefär samtidigt som vår servitris kom fram till bordet insåg vi att de ju för tusan sjunger på svenska... när hon lite nochalant satte sig ned bredvid mig för att ta vår order blev självklart den första frågan "what is that playing right now?". "Witchcraft" blev svaret, som om det vore självklart. Låten heter "Leva" och de är från Örebro. Njutrock!



Hamburgarna då? Jo, de innehöll sallad, två skivor bifftomat, rå lök, tjocka skivor bacon, saltgurka, senap, ketchup och en fulländat grillad burgare :-)

onsdag 28 oktober 2009

Öknen ligger bakom oss

Nu har vi så tagit oss ut ur öknen och anlänt till kusten igen, närmare bestämt allra längst ner. San Diego har länge varit en plats som jag idealiserat. Vet inte riktigt varför, men misstänker att det har att göra med det välkänt bra klimatet och relativt bergiga topografin, vilket gör det till en bra plats att utöva flera av de idrotter jag tycker bäst om. Hittills har jag inte direkt blivit besviken, trots att vi idag genomlidit en av de typ tre dagar per år som det regnar lite här.

Den stora "road trip"-delen av resan tog mer eller mindre slut i och med att vi kom hit. Nu ska vi vara här ett par dagar, sedan åka de ca 20 milen upp till Los Angeles och slutligen stanna i New York några dagar inna det bär av hemmåt igen. Ska bli intressant att se vad trippmätaren stannar på när vi lämnar tillbaka hyrbilen, kan bli närmare 700mil...

Det är ett par saker som sticker ut ur mängden av det vi gjort sen jag uppdaterat bloggen senast.

I Zion National Park hängde vi rätt mycket med vår värd på Canyon Vista Bed & Breakfast, Matt. Eftersom han är gammal cyklist var det inte svårt att börja snacka och sen flöt det på med många intressanta diskussioner och historier över middag och frukost på det helt fenomenala haket Oscar's Café i Springdale. Vi hyrde även cyklar med Matt och begav oss ut på stigen, The Bench, som innehöll en hel del schysst "desert singletrack", "click rock" och vackra vyer. Eftersom jag inte suttit på en MTB sen Finnmarksturen 2008 så var det rena rama (h)julafton för mig :-)


På väg från Zion stannade tog vi lite småvägar från Las Vegas bort mot Joshua Tree National Park och snubblade över Kelso Dunes. Enkelt uttryckt en gigantisk sandstrand utslängd mitt ute i sten och "tumble weed"-öknen. Eftersom jag gärna får med lite idrottsturistiska inslag så bestämde jag mig för att ta en löptur upp till toppen. Sandlöpning är jobbigt och sandlöpning upp på 200m hög sanddynor är sjukt jobbigt. Det tog 18min att springa upp till toppen av den högsta och väl uppe höll jag på att svälja tungan av allt flåsande. Att springa nerför skulle dock visa sig vara en helt underbar upplevelse. Sanden bromsar mjukt upp varje steg och de ca 150m utför den brantaste delen var som att sväva och upplevelsen blev inte mindre livsomvälvande av att man hade solnedgång över öken och berg som utsikt :-)

Salvation Mountain utanför Niland i sydöstra California. Här har den något excentriske Leonard Knight målat en hel kulle med bibelcitat för att hylla gud och kärlek. Leonard bor där ute i öknen i en koja som står på flaket av en gammal last bil sedan 1984 och välkomnar alla med öppen famn och en tour av hans livsverk. Karln är ju utan tvekan spritt språngande galen, men en skönare och positivare snubbe får man verkligen leta efter :-)


Det känns skönt att vara på ett ställe ett längre tag nu och inte behöva packa väskan mer eller mindre varje morgon. Förutom en del turistande och förhoppningsvis lite beach-tid, så har jag vissa planer på att träna lite per löpning i de vackra omgivningarna här samt besöka gymmet som ligger 200m från motellet...

lördag 24 oktober 2009

Piff & Puff

Vi frukostpicknickade vid Hoover Dam och fick en del matsällskap... Sen kom en Paul Blart wannabe till vakt och körde iväg oss från vår fina, skuggiga och naturintegrerande matplats :-(

video

torsdag 22 oktober 2009

Skiftande karaktär

Det har varit många intryck av ganska varierande slag de senaste dagarna.

Vi tar det i tur och ordning:

Lake Tahoe var en trevlig omväg på väg ner mot Yosemite National Park. Fick lite San Francisco-bornas Båstad-känsla.


Därefter körde vi genom lite äkta cowboy-landsbygd. Eftersom jag inte alltid lyckas förmå teamets 2:e-förare Andér att stanna så fick det bli en "in motion"-bild.


Vid utsikten över Mono Lake innan man svänger upp mot Tioga Pass var det tydligen kutym att föreviga sin passage med ett klistermärke.


Uppe vid Tioga Pass på 9900 fot var det lite snöigt. Vinterväglag, sommardäck och vääääldigt djupa diken gjorde vissa passagerar nervösa :-)


"Well Dave, it's a racoon"! Den första vi träffade när vi kom till Yosemite Village på kvällen var denna tvättbjörn som var upptagen med att slicka i sig nått från parkeringen.


Det fanns så många fina vyer i Yosemite att man nästan blev mätt på vackert. Nedan är ett axplock. Vi (eller i alla fall jag) hade som ambition att vandra upp på "Half Dome" som är ett halvklotformat berg. Det var dock tur att det inte blev nåtgot av med de planerna eftersom den turen var 17 miles och jag tyckte nog såhär i efterhand att de 4 timmar det tog att gå 4,6 miles upp till Glacier Point och tillbaka var lagom. Hade ju dessutom varit ute och sprungit ca en mil på morgonen innan frukost. Det var ganska exakt 1000 höjdmeters klättring men utsikten var verkligen värd mödan. Tillbaka nerför berget var det lite halvkämpigt för framsidan av låren, särskilt eftersom jag var dum nog att springa större delen av sträckan. Den förutspådda "überträningsvärken" uteblev dock som tur var.







Efter en dags vandring drog vi helt utmattade vidare mot Death Valley och tog in på ett motell i Lone Pine på gränsen till dödsdalen. På kvällen när vi anlände var det bara mörkt och trist, men utsikten över USA's högsta berg Mt. Whittney morgonen efter var det inget fel på.


Death Valley var ungefär lika inbjudande som det låter. Var ner till USA's lägsta punkt, Badwater Bassin som ligger 85,5m under havsnivå och alltså bara ligger en ca tio mil från Mt. Whittney.



Efter Death Valley styrde vi kosan mot syndens näste, Las Vegas. Här har vi nu varit i två dagar och tro det eller ej så har jag inte spelat för en enda cent. Det finns som tur är lite annat skoj att göra här, därav den dåliga blogguppdateringen de senaste dagarna...

lördag 17 oktober 2009

Borta och hemma

Idag drog Northwave CX-cup igång hemma och i år är första gången sedan cupen startade som jag inte ska köra någon deltävling. Cross är annars den roligaste tävlingsformen på cykel, när det är bra förhållanden vill säga, eftersom det är även den tråkigaste när det inte är bra före.

Eftersom vi är på resande fot i en månad så blir det även lite träning här på resan. Hade inte klarat av rent mentalt att vara utan den underbara känslan av fysisk ansträngning så länge. Hittills har det blivit två pass på gymmet (skaffat ett månadskort på 24h Fitness), två löpturer, en cykeltur och en omgång med min gamla elektriska muskelstimulator, som är en praktisk träningsform när man sitter i bilen flera timmar om dagen. Det är ju även bra med fri tillgång till en påse elektrolyter...


Idag ska vi styra kosan mot Yosemite. Förväntningarna är skyhöga eftersom i princip alla vi pratat med säger att det är en av de vackraste platserna på jorden. Efter gårdagens "naturreligösa" upplevelse vid Crater Lake så måste det verkligen vara något i hästväg för att toppa det!

Avslutningsvis några bilder från Seattle:

Av de platser vi hittills varit på kändes Seattle mest svensk. Inte nog med det, det kom fram en tjej och började prata svenska med oss när vi var på en tour av delar av "Gamla Seattle", som ligger begravt under det nya (de byggde över det efter att stan brann ner 1897). Hon pratade så bra svenska att jag naturligtvis antog att hon var svenska och frågade var hon kom ifrån. Minneapolis blev svaret. Jaha, hur länge har du bott där? Eh, jag är från USA, men jobbar som svenskalärare... Såg även denna svensk-touch i ett skyltfönster.


Vi besökte självklart huset där "ungdomsidolen" Kurt Cobain sköt sig själv den 5:e april 1994.


Även om vi inte har Starbuck's i Sverige så var det kul att besöka deras allra första kaffehak i Pike Place Market.


Space Needle var faktiskt lite av en besvikelse, trodde den skulle vara bra mycket större.

Natur deluxe

Kom precis fram till Reno efter en lång dag i bilen. Reno verkar vara riktigt kass, känns som en äkta gangsterhåla. Poliser överallt och rätt skabbigt.

Dagen har varit superbra ändå. Sprang en 45min runda ute i vildmarken uppe i Oregon imorse. Invigde mina nya Nike löpardojor, som jag köpte på Woodburn Outlets igår. På dagens långa bilresa har vi gjort två natursköna stopp, McKenzie Pass och Crater Lake, den ena vackrare än den andra. Den sistnämnda kan faktiskt vara den vackraste platsen jag varit på... Enjoy!




Bend sades vara en riktig idrottsstad och även inne på Applebees, där vi stannade för lunch fanns denna anda...

fredag 16 oktober 2009

Träningsgalningar jag känner

Efter en dag utan träning men med sightseeing i Seattle, kall pizza och chips till lunch, 55mil i bil, hamburgare till middag och just uppstigen ur bubbelpoolen var jag ganska nöjd med livet. Men så kollade jag internet lite kort och upptäckte att nybörjarlöparen Henrik Öijer sprungit en mara bara för skojs skull. Jaha, bara att kliva upp och morgonjogga om sju timmar då ;-)

onsdag 14 oktober 2009

Några bilder från gårdagen





Detour

Ikväll bestämde vi oss för att skita i att köra upp mot nordvästra Washington för att kolla på valar och regnskog imorgon. Vi stannade istället i Portland och gick på bio och såg "The Hangover". Nu är vi även taggade på att vända kosan ner mot Vegas direkt...



Martin blev tipsad om den här biografen av en skejtare när han åkte på en legendarisk skatepark medan jag och Viktor var och svettades i gymmet på 24h Fitness idag. Vi blev positivt överraskade. 2$ inträde, stor och fin gammal salong med mosaik i taket och bord till varje sitplats eftersom man kunde beställa mat under föreställningen. Bra ändring av planen, jag är ju ändå inte särskilt intresserad av stora fiskar och gammal skog ;-)

tisdag 13 oktober 2009

Äntligen en riktig frukost

Idag vaknade vi i Eugene, Oregon och fick äntligen avnjuta en vettig frukost...


Gårdagen bjöd på mycket bilåkning på kurviga bergsvägar bland gigantiska träd. Men jag börjar med dagen innan det.

Sista dagen i San Francisco var jag alltså ut på cykeltur i Marin County. Mötte upp Liza vid AT&T-stadium, där San Francisco Giants spelar och tog självfallet en espresso på SB innan gav oss iväg. Ganska snart råkade vi på en bekant till henne som hette Pablo som tog på sig rollen som turist guide åt mig. Helt ok cykeltur, men höjdpunkten var utan tvivel att när vi körde över Golden Gate bron på vägen hem hade "Blue Angels" flyguppvisning med passager max 50m över huvudet på oss. Jääääävligt coolt!

Personen som hjälpte oss ta en bild på alla tillsammans verkade inte ha hajat det där med skärpa...


Pablos cykel var förresten lite småfräck. En resecykel som man kan dela på mitten vid över- och underröret och därmed få ner i en vanlig resväska. Hans var dessutom utrustad med roliga detaljer som t.ex. Champagnekorkar som styrändspluggar :-)


Igår körde vi så upp genom norra Californien och lyckades ta oss ända upp till Eugene innan krafterna tog slut. Highway 101 är rätt kuperad och kurvig i de här trakterna så risken att drabbas av tröttet bakom ratten pga uttråkning är i princip obefintlig. Många sträckor är det som att spela nått bilspel, särskilt när det blivit mörkt :-)

Vi gjorde ett par stopp igår (bilder kommer ev. senare):
- Vid ett Redwoodträd som man kunde köra igenom med bilen
- Vid ett litet stup (kanske 30m), där vi bara låg och softade på kanten ett par timmar och kikade på utsikten
- Vid Fern Canyon norr om Orick, som vi fått rekommenderat och som uppfyllde alla förväntningar

söndag 11 oktober 2009

Planerad comeback

Idag har vi gjort San Francisco. En amerikansk stad som jag faktiskt tror att jag skulle kunna tänka mig att bo i. Skön stämning, snygga hus och trevligt kuperad terräng. Ja, just kuperingen är lite av ett mysterium, varför kom de på att de skulle bygga en stor stad i en svinbrant backe?

Lombard Streets korta sträcka med serpentiner är ett välkänt turistmål och har även använts i samband med ett gäng cykeltävlingar.


Den här bron behöver väl ingen närmare presentation. Bilden är tagen från Baker Beach och jag har bestämt att om jag någon gång flyttar hit ska jag bo i Baker Beach Apartments!


Har inte rört en cykel sen jag gick i mål på Tour de Gevaudan den 27:e spetember. Imorgon blir det dock comeback på cykelsadeln i San Francisco. Har hyrt en Fuji-racer och ska bli guidad runt på de mytomspunna vägarna i Marin County. Liza är kompis med min f.d. sportdirektör Rene och hon har utlovat en tre timmar lång tur med fantastiska utsikter :-)


Igår var vi förresten på Monterey Bay Aquarium. De fräckaste djuren var nog sjöhästarna... vilka märkliga, men ack så vackra varelser.

fredag 9 oktober 2009

Beef Jerky

Har precis ätit lite Beef Jerky och ligger i sängen efter en dag av vacker utsikt, efter vacker utsikt, efter vacker utsikt... Highway 1 utmed kusten från L.A. upp mot San Francisco är helt fantastisk!


Dagens bästa:

- Åt frukost (en Starbuckskaffe och en rostbiffmacka) vid stranden i Santa Barbara
- Såg elefantsälar som var upptagna med vad vi bedömde var någon form av kärleksakt
- Blev av med min "Pacific Virginity" (fy fan vad kallt det var i vattnet)
- Såg en man som också verkade vara på väg från LA till SF utmed Highway 1, till fots, med en kundvagn
- Såg en kvinna med en papegoja på gatan i Monterey och var tvungen att stanna och ta en bild... gojan heter förresten Joe :-)

onsdag 7 oktober 2009

Resesunk

Fy fan vad det är långt till L.A.!

Fetaste med flyget hit var nog när vi flög över Las Vegas i mörker. Shit, de måste ha ett kärnkraftverk i varje gathörn i den hålan, man blev ju nästan bländad på 11000 meters höjd.

Imorse var vi ner och tittade på soluppgången, fiskmåsar, surfare och badvaktstorn på Venice Beach. Det finns otvivelaktigt fler orginella människor här än hemma i Falun, t.ex. folk som joggar på stranden i speedos kl 06:50 eller rullstolsbundna hippies som smyckat sin permobil väldigt väldigt mycket :-)

Nu ska vi åka och shoppa lite innan vi drar in till stan...

söndag 4 oktober 2009

Äventyr

Har haft en riktigt riktigt bra helg (särskilt tack till "gemålerna" Erika, Ingrid och Sara) och imorgon påbörjas USA-resan. Eller ja, flyget går inte förrän kl 10:40 på tisdag, men jag åker hemifrån imorgon!

Trots alla trevligheter i helgen känner jag mig fortfarande väldigt trött och sliten. Efter fem dagars vila sen sista starten tränade jag 15min crosstrainer, 15min roddmaskin och 30min gym igår. Idag kändes det inte alls särskilt motiverat med någon fysisk aktivitet. Men det är förstås, varför träna i höstrusk (eller inomhus) när jag på onsdag kan ta en joggingtur utmed Venice Beach och kanske stanna till vid det mytomspunna "Muscle Beach" för lite bålstyrketräning ;-)


Efter flera veckors planering var dagens packning mer eller mindre bara en formalitet där allt skull bockas av packlistan...

Insåg precis att den här resan blir nytt personligt rekord i att vara så långt i från Svea Rike det bara går här på jorden. Måttade på min jordglob och både Peking och Libreville ser ut att ligga betydligt närmare än Los Angeles.

lördag 3 oktober 2009

VM-analys

Ibland går det bättre och ibland går det sämre än vanligt. Det är inte så konstigt med tanke på vilken komplicerad apparat den männskliga kroppen är. Osäkerheten och variationen är dessutom en stor del av charmen med idrott. VM-insatsen var av den senare karaktären och för mig rätt mycket så. Jämnhet har alltid varit ett signum i mitt idrottande. Många idrottare har en formkurva med toppar och dalar som ett blippande EKG. Min formkurva har alltid haft profilen av en död person där EKG'n avger en ton och sköterskan ropar "we're loosing him doc"! Jag har som sagt alltid sett detta som en fördel, men det finns även nackdelar. De som har samma "normalform" som mig men med större variation åtnjuter så klart större framgångar de gånger en topp sammanfaller med en viktig tävling.

Det här med form blir jag med åren mer och mer övertygad om att det främst "sitter mellan öronen". Dels så har man sett att den rent fysiologiska prestationsförmågan hos elitidrottare faktiskt inte brukar variera mycket mer än ca 2-3% över en hel säsong. Deras idrottsprestationer kan dock har betydligt större förändringar. Jag tror att detta beror på att en liten fysisk försämring upplevs som större än den är och påverkar den mentala insatsen, vilket i sin tur försämrar prestationen ytterligare.

Det är inget snack om att det gäller att träffa rätt med träning för att nå toppform. Det mentala är dock det som jag tror fäller det avgörande. Lyckas man via träning nå en något bättre fysisk prestationsförmåga upplevs detta som större än den är och ger en ännu större faktisk prestationsökning. Att toppform i väldigt stor utsträckning är ett mentalt tillstånd styrks ytterligare av att vissa på något märkligt sätt alltid är i superform när det är dags för mästerskap... nästan oavsett hur deras förberedelser sett ut:



Utöver att små förbättringar i fysisk form ofta magnifieras av psyket så finns det en annan faktor som jag tror är viktig, det centrala nervsystemet (CNS). Nu kommer vi in på vad som jag misstänker kan ligga bakom mitt dåliga VM-lopp!

Om kroppen är ett företag är CNS att betrakta som VD. Om VD är trött och gör ett dåligt jobb kommer inte alla som arbetar på firman att arbeta på toppen av sin förmåga heller. CNS ligger bakom mycket av den trötthet som vi upplever som tävlingscyklister både under ett träningspass eller tävling och på långsikt, d.v.s. är en viktig faktor vid överträning. När CNS blir trött aktiverar det inte musklerna 100% och man känner sig svag och orkeslös. I det här fallet är det alltså inget fel på musklerna i sig eftersom om man aktiverar dem elektriskt med hjälp av elektroder så kan de prestera lika bra som vanligt.

Min form var för ovanlighetens skull lite svajig sista veckorna inför VM och jag har under hösten varit mer mentalt trött än jag nästan någonsin varit under min idrottskarriär. Ett VM är dock en så pass stark motivator att signaler om trötthet inte riktigt når fram.

På VM fanns alla tecken på stor motivation, firmans styrelse hade alltså stora planer. Dessvärre verkar VD vara lite sliten och var dålig på att engagera alla medarbetare.

Jag startade loppet helt ok och planen var att återigen köra ett progressivt lopp, d.v.s. köra snabbare och snabbare. Jag blev ikappåkt av Lars Bak (som startade 1min efter mig) efter drygt ett varv av tre, vilket var lite tidigare än jag velatet. Det kändes dock bra och jag var säker på att han inte skulle köra ifrån mig mer och med lite flyt skulle jag kanske t.o.m. orka köra ifrån honom igen på sista varvet. Tji fick jag! Efter drygt halva loppet kändes som om det tog tvärstopp. När jag hade tänkt öka så blev det precis tvärt om.

Jag har de senaste åren legat väldigt konstant kring 400W på ca 1 timme långa tempolopp (399W på SM 2008, 411W på VM 2008 och 409W på SM 2009). På VM blev det 385W i snitt och det stora tappet skedde på sista varvet. Tror knappt jag varit under 300W någon gång på nått tempo, men ute på sista varvet var jag under 300W flera gånger och hade jämnt skägg att ligga på över 350W. Normalt sett brukar jag kunna trycka ca 450W när jag krämar ut det allra sista ur kroppen de sista 5-10min av ett långt tempolopp, nu blev det 382W sista 8:45min, d.v.s. från backen in till mål.

Har fått höra att mitt val att köra utan framväxel och därmed bara på stora klingan diskuterades på TV. Jag anser också att det var en miss, men inte av det skälet som då framfördes, d.v.s. att det skulle bli för tungt i backen. Problemet var att jag skulle velat haft en tyngre växel än 53-11 på vissa partier på banan och med en framväxel kunde jag ha kört med en 55-klinga fram. I backen kändes de ca 60-65rpm som det blev med den 53-23 utväxling som jag hade helt rätt och jag tror inte jag hade haft någon direkt högre kadens om jag haft framväxel. Valet av kadens är väldigt individuellt och trots rätt intensiv forskning på området finns inget riktigt konsensus. Personligen tror jag att håller man sig bara inom spektrumet 80-100rpm i snitt under ett lopp så gör man i alla fall inget som begränsar prestationen nämnvärt och jag hade 86rpm i snitt på VM.

torsdag 1 oktober 2009

Jag är besviken...

... på att ingen varit oroad över att jag möjligen inte överlevt Tour de Gevaudan, eftersom jag inte bloggat sen strax innan start på första etappen. Vad är det för bloggvänner man har?

Och inte orkar jag blogga mer nu heller ;-)