På det hela taget är jag rätt nöjd med debuten. Det var väl inte den mest händelserika etappen i mannaminne och jag lyckades hålla huvudet kallt i karavankaoset. En del dramatik var det dock tyvärr för svenska landslagets del. Johanna Nilsson som också hon debuterade i seniorlandslaget kraschade rakt in i en stillastående bil (som stod där p.g.a. en annan vurpa) i utförskörningen efter sista bergspriset. Hon visade järnvilja och pratade om att fortsätta etappen, men detta satte pappa Kjell (som är med oss som mekaniker) stopp för och såg till att hon kom iväg i ambulansen istället. Tur var väl det eftersom hon rapporterar från sjukhuset att hon snarare ser ut att ha gått en match i tungviktsboxning än cyklat idag och blir kvar för observation...
Tjejerna var utan tvivel de mest aktiva under ett annars rätt avslaget lopp och de som lyckades bäst i den en kilometer lång och rätt branta målbacken var Jennie Stenerhag och Madeleine Olsson som kastade in cyklarna på 10:e och 11:e plats.
Imorgon är det kungaetappen på 126km med fyra bergspris varav tre är cat. 1 berg. Vi tror vi har rätt bra koll på hur loppet kan utvecklas och vilka uppgifter de olika åkarna har. Jag är dock duktigt besviken på att det inte är tillåtet med radiokommunikation längre. Hade sett fram emot att sitta och coacha cyklisterna från bilen. Idag var det grymt passiv och tråkig åkning, vilket det oftast verkar bli utan radio. Känns som om UCI har fått exakt motsatt effekt av radioförbudet, som ju infördes för att skapa mer osäkra och offensiva lopp. Med radio har alla koll på läget och vågar agera mycket mer, medan nu vill alla sitta och fundera ett tag innan de drar på en attack.
Dagen kanske roligaste var att Marie Lindberg hade fått post till hotellet när vi kom tillbaka, från en autografjägare. Så här glad och smickrad blev hon.
Han hade t.o.m. bifogat ett papper hon kunde testa sin penna på, så att hon inte kladdade ner autografpapret.
