Ett viktigt mål med lägret här nere är att åkarna ska få komma på MTB-cyklarna och få upp skogsvanan efter en vinter inomhus eller ute på snöiga vägar, vilket ju är ganska annorlunda tekniskt och gällande dynamiken (krafter, rörelsehastigheter, intensitetsfördelning osv) i trampningen. Vi har kört på två av de banor som de ska tävla på de senaste dagarna och de flesta börjar känna sig mer och mer bekväma även om många fortfarande inte riktigt har fått upp uthålligheten i vissa väldigt MTB-specifika muskler, t.ex. händerna, som lätt blir trötta av att hålla i styret och bromsa.
20 meter från botten av sista utförslöpan på träningen igår hände det som nästan alltid händer på försäsongsläger... någon vurpar rejält. Den här gången var det stackars Ann Berglund som fick syna marken och slog tyvärr i axelns så mycket att hon inte kommer till start på morgondagens tävlingspremiär :-(
Det här med teknikinlärning har även jag fått kämpa med här nere. Flytet i terrängen är väl inte direkt i närheten av vad det var 2004, som var mitt sista år som MTB-åkare. Det kan jag visserligen leva med, värre är det med tekniken att köra på vänster sida av vägen som de ju envisas med här nere. Det är lustigt med tenikinlärningens olika stadier. Direkt när vi körde iväg från hyrbilsfirman gick det ok, men då med maximal koncentration. Några mil senare börjar man slappna av och vips faller man in i gamla mönster (läs högertrafik), vilket ju kan få ödesdigra konsekvenser. Andra dagens körning var den klart mest riskabla eftersom jag började bli tillräckligt van för att kunna gå mer och mer på "autopilot", men där denna lurade iväg mig med jämna mellanrum. Nu, dag 4, går det mesta bra, men skulle det bli en paniksituation eller bara ruskigt stressigt är jag rätt säker på att min högerstyrda reptilhjärna skulle styra bilen. Låt oss hoppas att vi slipper detta...!
Såg förresten en forskningsrapport med ett litet tips till att kontorsslavar som påstår att deinte hinner träna när de sitter och knappar på tangentbordet...
