Idag körde vi andra deltävlingen i Falu 3-dagars, Sundborn Kermis, som bestod av 10 varv på en 8km bana. Satsade på att få mycket "utbrytningstid" och belönades med en soloseger. Robban "den lille arge" Österling klämde sig in i vad som kunde ha varit en trippelseger för oss, när han slog Lucas i spurten om 2:a platsen... Lucas har utlovat spurtträning framöver!
Ikväll var vi ut och åt på Tsatziki (de som var med kommer ihåg "fefferoniincidenten") och sen satte vi oss och snackade på Harrys till klockan halv tolv. Vi hann avhandla asociala brittiska cykelmassörer, att "the muscles from Brussels" Jean Claude van Dame faktiskt kommer från Antwerpen, att en Honda och en Alfa Romeo har väldigt olika köregenskaper, bröstoperationer och könsbyten och även så tunga saker som dödsångest vi cancer.
På vägen ut från Harrys mötte vi Oscar och Maria, som minst tre gånger poängterade att hon stått raklång i taxin på vägen dit. Vänta nu bor inte du 11,7 m från Harrys?
söndag 26 april 2009
fredag 24 april 2009
LAGtempo
Jag, Lucas Persson och Christoffer Stevensson vann idag Team Time Trial Championships, som var första etappen i Falu 3-dagars. Faktiskt första gången jag tävlar ett lagtempo. Tvåa blev mitt förra lag, Team Cykelcity, som var 1:11min efter. Trodde nog vi skulle slå de trötta stackarna med mer än så ;-)
Att köra lagtempo är helt klart svårare än vad man kan tro vid första anblicken. Det är lätt att tro att det bara är att borra ner huvudet och köra på så hårt som möjligt. Inget kunde vara mer fel, det subtila och finkänsliga samarbetet åkarna mellan är svårt att bemästra.
Att lyckas tajma det hela så att laget drar nytta av varandra på ett optimalt sätt samtidigt som alla når samma utmattningsnivå precis vid mål är en konstform som är extremt svårt att fullända. Ju större individuell skillnad det är mellan åkarna och ju bökigare banan är (t.ex. kuperad eller kurvig) desto svårare blir det. Det är väldigt lätt att starkaste och svagaste åkaren får VÄLDIGT olika upplevelse av hur hårt laget kör. Detta brukar accentueras ju längre in i loppet man kommer och vips har man "bränt" den svagaste länken som inte längre orkar hjälpa till eller i värsta fall får släppa kontakten.
Dagens bana var inte särskilt svår, även om det var lite upp och ner nästan hela tiden, och vi tre var väldigt jämnstarka. Vi hade bra flyt hela vägen, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att Lucas och Steve knappast är några nybörjare. Även som regerande svensk mästare i tempo måste jag anses var den minst rutinerade av oss med tanke på att jag satsat på landsvägscykel färre år.
För de som gillar lite mer "hård data"...
Hela loppet:
Distans: 57,6km
Tid: 1:11,50
Snitthastighet: 48,2km/h
Snitteffekt: 355W
Normaliserad effekt: 365W
Snittpuls: 170
Första varvet:
Snitthastighet: 48,2km/h
Snitteffekt: 349W
Normaliserad effekt: 360W
Snittpuls: 167
Andra varvet:
Snitthastighet: 48,3km/h
Snitteffekt: 361W
Normaliserad effekt: 371W
Snittpuls: 173
Nästan perfekt negativ split på loppet, vilket visar att vi lade upp loppet bra och hade flyt i åkningen. Men jag hade nog hoppas orka pressa ur mig mer än 365W i normaliserad effekt, helst närmare 400W :-/
Att köra lagtempo är helt klart svårare än vad man kan tro vid första anblicken. Det är lätt att tro att det bara är att borra ner huvudet och köra på så hårt som möjligt. Inget kunde vara mer fel, det subtila och finkänsliga samarbetet åkarna mellan är svårt att bemästra.
Att lyckas tajma det hela så att laget drar nytta av varandra på ett optimalt sätt samtidigt som alla når samma utmattningsnivå precis vid mål är en konstform som är extremt svårt att fullända. Ju större individuell skillnad det är mellan åkarna och ju bökigare banan är (t.ex. kuperad eller kurvig) desto svårare blir det. Det är väldigt lätt att starkaste och svagaste åkaren får VÄLDIGT olika upplevelse av hur hårt laget kör. Detta brukar accentueras ju längre in i loppet man kommer och vips har man "bränt" den svagaste länken som inte längre orkar hjälpa till eller i värsta fall får släppa kontakten.
Dagens bana var inte särskilt svår, även om det var lite upp och ner nästan hela tiden, och vi tre var väldigt jämnstarka. Vi hade bra flyt hela vägen, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att Lucas och Steve knappast är några nybörjare. Även som regerande svensk mästare i tempo måste jag anses var den minst rutinerade av oss med tanke på att jag satsat på landsvägscykel färre år.
För de som gillar lite mer "hård data"...
Hela loppet:Distans: 57,6km
Tid: 1:11,50
Snitthastighet: 48,2km/h
Snitteffekt: 355W
Normaliserad effekt: 365W
Snittpuls: 170
Första varvet:
Snitthastighet: 48,2km/h
Snitteffekt: 349W
Normaliserad effekt: 360W
Snittpuls: 167
Andra varvet:
Snitthastighet: 48,3km/h
Snitteffekt: 361W
Normaliserad effekt: 371W
Snittpuls: 173
Nästan perfekt negativ split på loppet, vilket visar att vi lade upp loppet bra och hade flyt i åkningen. Men jag hade nog hoppas orka pressa ur mig mer än 365W i normaliserad effekt, helst närmare 400W :-/
torsdag 23 april 2009
Falu 3-dagars
Nu till helgen är det tävling här hemma i Falun. Ska bli kul att kunna cykla till start och inte behöva flyga över halva Europa för att tävla lite. Lagkamraterna Christoffer Stevensson och Lucas Persson kommer upp. Imorgon är det lagtempo runt Sundborn, Toftbyn och Svärdsjö, på lördag är det linjelopp i Sundborn och på söndag linje i Vika. Nya lopp och nya banor, roligt roligt!
Hoppas att helgen ska gå i ett mer avslappnat och socialt tecken än de senaste dagarna. Smygstartar denna verksamhet lite försiktigt med en lunch på stan idag :-)
Hoppas att helgen ska gå i ett mer avslappnat och socialt tecken än de senaste dagarna. Smygstartar denna verksamhet lite försiktigt med en lunch på stan idag :-)
Bloggvila
Har inte uppdaterat sen i fredags, alltså nästan en vecka, vilket jag faktiskt tror är längsta uppehållet sen jag började med detta dårskap.
Summering av de mer uppseendeväckande sakerna som har hänt sen sist:
I fredags var jag i Stockholm och gjorde ett s.k. Metakolintest. Det är ett test för att avgöra om en person har astma eller ej. Tidigare räckte det med att en läkare intygade att man hade astma, men nu behöver man bifoga resultatet från ett sådant test för att få tillstånd att använda astmamedicin vid tävling (på elitnivå). Jag är absolut för hårda regler för idrottsutövare på elitnivå när det gäller medikament. För idrott på en nivå där man inte tävlar om pengar eller OS-medaljer kan man dock ha en mer avslappnad förhållning. Vill någon ta de risker som många doping medel innebär för att spöa polarn på Vätternrundan så är detta mer av dennes enskilda problem. Blir i sammanhanget lite sur när politiker och myndigheter, som inte har något med idrotten i sig att göra, sätter käppar i hjulet för anti-dopingarbetet. Det är ytterst frivilligt att elitidrotta och man kan lätt välja att låta bli i fall man tycker att det är jobbigt med tester, intyg och vistelserapportering.
Ryggen kändes tillräckligt bra för att jag skulle våga mig ner till Danmark för att köra första deltävlingen i deras nationella cup, Post Cup. Blev ingen succédag direkt, varken för laget eller mig personligen. Ryggen skötte sig visserligen hyfsat och benen kändes bättre än väntat. Dessvärre bröt 5 av 9 i laget innan vi ens kört halvvägs och vi som var kvar lyckades inte kontrollera loppet på ett sånt sätt att han som vi körde för kunde spurta om segern. Nu smet det iväg 4 man som gjorde upp om segerkransen och Mårten spurtade in som 6:a, vilket får anses vara fiaskobetonat när vi var favorttippat.
Måndagen ägnades till fullo åt byte av bromsskivor fram på bilen. Något som bjöd på större utmaning än väntat. Fick dock ovärderlig hjälp av pappa som med hjälp av vinkelslipen till sist lyckades tvinga bort den gamla spruckna bromsskivan som trilskades mest. Satte nytt tidsrekord på vägen hem till Falun, Uppsala-Falun på 1 timme och 26 minuter...
De senaste två dagarna har jag ägnat åt träning och arbete. Körde backintervaller i Baggbo i tisdags (4:27, 4:32, 4:35, 4:29 och 4:32). Igår körde jag ett distanspass som kunde ha gått till historien som ett av de jobbigaste någonsin. Jag lyckades med konststycket att gå in i väggen efter 2 av 5 timmar, när jag var som längst bort på rundan. Lyckades med min sista krafter släpa mig till Rättvik där en cola och en dubbel-Japp visade sig vara räddningen och jag kunde yxa på hemåt.
Summering av de mer uppseendeväckande sakerna som har hänt sen sist:
I fredags var jag i Stockholm och gjorde ett s.k. Metakolintest. Det är ett test för att avgöra om en person har astma eller ej. Tidigare räckte det med att en läkare intygade att man hade astma, men nu behöver man bifoga resultatet från ett sådant test för att få tillstånd att använda astmamedicin vid tävling (på elitnivå). Jag är absolut för hårda regler för idrottsutövare på elitnivå när det gäller medikament. För idrott på en nivå där man inte tävlar om pengar eller OS-medaljer kan man dock ha en mer avslappnad förhållning. Vill någon ta de risker som många doping medel innebär för att spöa polarn på Vätternrundan så är detta mer av dennes enskilda problem. Blir i sammanhanget lite sur när politiker och myndigheter, som inte har något med idrotten i sig att göra, sätter käppar i hjulet för anti-dopingarbetet. Det är ytterst frivilligt att elitidrotta och man kan lätt välja att låta bli i fall man tycker att det är jobbigt med tester, intyg och vistelserapportering.
Ryggen kändes tillräckligt bra för att jag skulle våga mig ner till Danmark för att köra första deltävlingen i deras nationella cup, Post Cup. Blev ingen succédag direkt, varken för laget eller mig personligen. Ryggen skötte sig visserligen hyfsat och benen kändes bättre än väntat. Dessvärre bröt 5 av 9 i laget innan vi ens kört halvvägs och vi som var kvar lyckades inte kontrollera loppet på ett sånt sätt att han som vi körde för kunde spurta om segern. Nu smet det iväg 4 man som gjorde upp om segerkransen och Mårten spurtade in som 6:a, vilket får anses vara fiaskobetonat när vi var favorttippat.
Måndagen ägnades till fullo åt byte av bromsskivor fram på bilen. Något som bjöd på större utmaning än väntat. Fick dock ovärderlig hjälp av pappa som med hjälp av vinkelslipen till sist lyckades tvinga bort den gamla spruckna bromsskivan som trilskades mest. Satte nytt tidsrekord på vägen hem till Falun, Uppsala-Falun på 1 timme och 26 minuter...
De senaste två dagarna har jag ägnat åt träning och arbete. Körde backintervaller i Baggbo i tisdags (4:27, 4:32, 4:35, 4:29 och 4:32). Igår körde jag ett distanspass som kunde ha gått till historien som ett av de jobbigaste någonsin. Jag lyckades med konststycket att gå in i väggen efter 2 av 5 timmar, när jag var som längst bort på rundan. Lyckades med min sista krafter släpa mig till Rättvik där en cola och en dubbel-Japp visade sig vara räddningen och jag kunde yxa på hemåt.
fredag 17 april 2009
Upphovsrätt inom musik och idrott
Idag kom domen (eller i alla fall domen i tingsrätten som troligen kommer att överklagas) i målet mot Pirate Bay och hela fildelningskulturen.
Domen i sig är bizarr eftersom de straffas för att skapa förutsättningar till ett eventuellt brott, inte det eventuella brottet i sig. Med detta resonemang borde alla internetleverantörer också fällas. Ska man spettsa till det ytterligare bör alla knivtillverkare fällas för mord och alla biltillverkare för fortkörning.
I många avseenden är det ingen större skillnad på idrott och musik. Båda är företeelser som folk ägnar sig åt för att de är roliga, stimulerande, sociala och utvecklande. Båda har dessutom ett underhållningsvärde för andra än utövarna.
Skillanden är att idrotten inte haft ett system där prestationerna kunnat upphovsrättsskyddas mellan uppträdandena. Denna möjlighet har musikbranschen (dock inte nödvändigtvis musikerna själva) haft och exploaterat på ett perverst sätt genom åren. Fildelningstekniken har nu gjort större delen av musiketablisemanget onödigt och de är förstås desperata. Fildelning är här för att stanna och är egentligen bara ett problem för skivbolagsgrisarna. Skickliga, kreativa ocgh underhållande artister som ägnar sig åt musik för att de älskar det och inte uteslutande för att tjäna pengar borde jubla.
Självklart ska även musiker kunna tjäna pengar på sitt hantverk. Gratis spridning av musiken genom fildelning motsätter dock inte detta. Musik är en så stor del av många människors hela livsstil att det finns mängder av möjligheter att tjäna pengar utan att göra det genom att ta betalt för privat lyssning. Musikbranschens giriga kamp gynnar knappast alla musiker och musikens utveckling och kvalité, bara massproducerad musik som har pengar i ryggen till marknadsföring. Det går ju t.o.m. faktiskt alldeles utmärkt att leva på sin idrott trots att man inte kan ta betalt direkt av åskådarna. Proffscyklingen är bara ett bevis på detta, eftersom det ju är gratis att vara åskådare. Det borde alltså uppenbarligen vara fullt möjligt för musiker att kunna leva på sin musik utan att ta betalt för varken låtar eller konserter!
Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärt om för de bästa och mest kreativa musikerna som dessutom har lite entrepenörsanda. De kommer att kunna nå ut till hela världen med sin musik och komma på andra, helt nya, sätt att tjäna pengar på sin verksamhet, UTAN ATT HA NÅGRA GIRIGA SKIVBOLAGSCHEFER SOM SKA HA MAJORITETEN AV KAKAN. Exempel är förstås de som redan nu används, som t.ex. konserter, STIM, T-shirts, men även andra företeelser som sponsorer, föreläsningar, clinics, events eller samarbete med konstnärer/designers/modeskapare etc. Sånt som idrottare idag "tvingas" göra för att kunna ägna sig åt sin älskade sport.
Ge upp och inse att de orimliga sötebrödsdagarna är över!
Domen i sig är bizarr eftersom de straffas för att skapa förutsättningar till ett eventuellt brott, inte det eventuella brottet i sig. Med detta resonemang borde alla internetleverantörer också fällas. Ska man spettsa till det ytterligare bör alla knivtillverkare fällas för mord och alla biltillverkare för fortkörning.
I många avseenden är det ingen större skillnad på idrott och musik. Båda är företeelser som folk ägnar sig åt för att de är roliga, stimulerande, sociala och utvecklande. Båda har dessutom ett underhållningsvärde för andra än utövarna.
Skillanden är att idrotten inte haft ett system där prestationerna kunnat upphovsrättsskyddas mellan uppträdandena. Denna möjlighet har musikbranschen (dock inte nödvändigtvis musikerna själva) haft och exploaterat på ett perverst sätt genom åren. Fildelningstekniken har nu gjort större delen av musiketablisemanget onödigt och de är förstås desperata. Fildelning är här för att stanna och är egentligen bara ett problem för skivbolagsgrisarna. Skickliga, kreativa ocgh underhållande artister som ägnar sig åt musik för att de älskar det och inte uteslutande för att tjäna pengar borde jubla.
Självklart ska även musiker kunna tjäna pengar på sitt hantverk. Gratis spridning av musiken genom fildelning motsätter dock inte detta. Musik är en så stor del av många människors hela livsstil att det finns mängder av möjligheter att tjäna pengar utan att göra det genom att ta betalt för privat lyssning. Musikbranschens giriga kamp gynnar knappast alla musiker och musikens utveckling och kvalité, bara massproducerad musik som har pengar i ryggen till marknadsföring. Det går ju t.o.m. faktiskt alldeles utmärkt att leva på sin idrott trots att man inte kan ta betalt direkt av åskådarna. Proffscyklingen är bara ett bevis på detta, eftersom det ju är gratis att vara åskådare. Det borde alltså uppenbarligen vara fullt möjligt för musiker att kunna leva på sin musik utan att ta betalt för varken låtar eller konserter!
Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärt om för de bästa och mest kreativa musikerna som dessutom har lite entrepenörsanda. De kommer att kunna nå ut till hela världen med sin musik och komma på andra, helt nya, sätt att tjäna pengar på sin verksamhet, UTAN ATT HA NÅGRA GIRIGA SKIVBOLAGSCHEFER SOM SKA HA MAJORITETEN AV KAKAN. Exempel är förstås de som redan nu används, som t.ex. konserter, STIM, T-shirts, men även andra företeelser som sponsorer, föreläsningar, clinics, events eller samarbete med konstnärer/designers/modeskapare etc. Sånt som idrottare idag "tvingas" göra för att kunna ägna sig åt sin älskade sport.
Ge upp och inse att de orimliga sötebrödsdagarna är över!
söndag 12 april 2009
Lycka
Idag vågade jag mig ut på cykeln igen efter ett par dagars horisontalläge. Solen strålade och ryggen skötte sig relativt väl. Det gjorde visserligen lite småont i princip hela tiden, men inte värre än att jag dristade mig till att gasa på lite uppför en gång, Baggbo på 4:57min (Henrik, notera det i "Faluns Finest", jag lovar dock på stående fot en putsning med minst 30sek inom en månad). På vägen hem hade jag en sån obehaglig känsla i magen att jag utmanat ödet lite för mycket och att ryggen skulle straffa mig när jag kom hem, ev. gipsvagga det närmaste året. Lyckligtvis verkar min magkänsla vara fel ute, LYCKA! Efter lite stretching kändes ryggen faktiskt riktigt bra och har fortsatt att sköta sig hela kvällen. Imorgon blir det nog en längre tur...
Jo, det där med lycka är banne mig en lustig grej. Helt subjektivt och omätbart, men ack så eftersträvansvärt. Läset nyligen om att man i Bhutan inte bara mäter BNP (bruttonationalprodukt) utan även BNL (bruttonationallycka). Kanske inte så svårt att vara glad när man bor på en så här vacker plats.
Blev påmind om detta imorse när jag såg The Late Show med David Letterman som hade besök av Michael J Fox. Michael hade varit på besök i Bhutan, för att bli inspirerad av BNL och dess optimistiska budskap medan han skrev boken "Always Looking Up: The Adventures of an Incurable Optimist". För dem som inte är bekanta med "Micke", så är bokens titel fantastiskt rolig. Killen är extremt kort (always looking up) och är dessutom sjuk i Parkinson (incurable).
Sverige ligger för övrigt på 7:e plats på listan över världens lyckligste länder. Lyckligast är tydligen danskarna, tur att man kör på ett danskt hold me dejliga drenger :-)
Jo, det där med lycka är banne mig en lustig grej. Helt subjektivt och omätbart, men ack så eftersträvansvärt. Läset nyligen om att man i Bhutan inte bara mäter BNP (bruttonationalprodukt) utan även BNL (bruttonationallycka). Kanske inte så svårt att vara glad när man bor på en så här vacker plats.
Blev påmind om detta imorse när jag såg The Late Show med David Letterman som hade besök av Michael J Fox. Michael hade varit på besök i Bhutan, för att bli inspirerad av BNL och dess optimistiska budskap medan han skrev boken "Always Looking Up: The Adventures of an Incurable Optimist". För dem som inte är bekanta med "Micke", så är bokens titel fantastiskt rolig. Killen är extremt kort (always looking up) och är dessutom sjuk i Parkinson (incurable).
Sverige ligger för övrigt på 7:e plats på listan över världens lyckligste länder. Lyckligast är tydligen danskarna, tur att man kör på ett danskt hold me dejliga drenger :-)
lördag 11 april 2009
Idrottsfilosofi
Nazist eller knarkare, det är bara att välja?
En av idrottens grundvalar är att prestationen ska vara så fri från prestationsökande företeelser, utöver själva idrottandet i sig, som möjligt. Det fysiska "praktexemplaret", d.v.s. han/hon med de bästa generna som dessutom tränat "smartast", hyllas. Förlorarna anses vara mindre fysiskt begåvade, latare eller mindre diciplinerade. Här i ligger ett litet problem. Detta är utpräglat nazistiska tankegångar!
Det är den nya dopinghärvan i Österrike som fått mig att fundera i dessa banor. Doping ligger ju onekligen på andra sidan av spektrumet. Detta är något som absolut inte har något med själva idrottsutövandet att göra och påverkar prestationen i stor utsträckning. Å andra sidan kan man ju faktiskt jämna ut fysiska ojämlikheter och därmed göra idrotten mindre fascistisk...
Så här i slutspelstider börjar jag alltid fundera kring användandet av smärtstillande medel, vilket ju inte är helt ovanligt i många idrotter som t.ex. ishockey, fotboll, handboll, basket etc. Här snackar vi allstå om något som förbättrar prestationsförmågan med 100%, från att inte kunna spela alls till att vara med och lira. Något som utan tvivel sätter kroppens varningssignaler ur spel så att den skadade kroppsdelen kan misshandlas in absurdum, vilket kan leda till men för livet. Dessutom misstänker man starkt att detta kan leda till akuta hjärtproblem (flera spelare har singlat ner döda under match de senaste åren). Ändå är detta fortfarande fullt tillåtet, VARFÖR?
Tur att man är svensk och helt legitimt får tycka att "lagom" mycket elitism och idrottsmedikament (för min egen del vitaminer/mineraler, koffein och natriumbikarbonat) är det som gäller.
Sen är det det här med att vinna eller ännu värre det abstrakta konceptet "vinnarinstinkt". Detta har jag lite svårt att få grepp om, både generellt och personligen.
Att vinna är både det ultimata målet med idrott samtidigt som det är en så ofantligt liten del av hela den underbara upplevelsen att vara idrottare, vilket t.o.m. får ses mer som en livsstil.
Om det vore så att "att vinna" vore det viktigaste så skulle ju folk i större utsträckning se till att tävla mot sämre motstånd så att de vann oftare. Men de flesta "vinnarskallar" brukar snarare anta precis motsatt taktik. Deras mål är oftast att tävla mot bättre och bättre motstånd tills de är bäst i världen, vilket ju endast en enda person kan vara. Alltså kan "att vinna" knappast vara det viktigaste utan snarare utmaningen eller det som händer på vägen oavsett om man når fram till målet eller ej. Det är ju ändå mycket ovanligt att höra en idrottare som nådde världseliten, men som aldrig vann någon tävling på den nivån, säga att hela karriären var totalt meningslös eller ett fiasko.
Jag misstänker faktiskt att det gäller att ha precis rätt mängd "vinnarinstinkt" i förhållande till ens idrottsliga potenital. Vill man vinna hela tiden men har en ganska låg potenital tror jag man ganska snart ger upp idrotten eller inte vågar prova alls eftersom man vet att det kommer at innebära förlust de flesta gånger man tävlar. Hur många idrottare har över huvud taget vunnit fler gånger än de förlorat? Vice versa, har man låg vilja att vinna men är en gudabenådad talang tror jag det är lättare att tappa sugen eftersom det inte blir någon utmaning.
Att ha rätt "vinnarinstinkt till talang"-förhållande kan vara viktigt. Detta ligger ju helt i linje med vad mannen med det outtalbara namnet, Mihály Csíkszentmihályi, kallar "flow" eller att vara i zonen. Flow når man när det är optimalt förhållande mellan utmaning och kompetens.
Jag har för mycket fritid nu när ryggsmärtorna hindrar mig från att kulitvera min "vinnarinstinkt" eller leva idrottslivet fullt ut...
En av idrottens grundvalar är att prestationen ska vara så fri från prestationsökande företeelser, utöver själva idrottandet i sig, som möjligt. Det fysiska "praktexemplaret", d.v.s. han/hon med de bästa generna som dessutom tränat "smartast", hyllas. Förlorarna anses vara mindre fysiskt begåvade, latare eller mindre diciplinerade. Här i ligger ett litet problem. Detta är utpräglat nazistiska tankegångar!
Det är den nya dopinghärvan i Österrike som fått mig att fundera i dessa banor. Doping ligger ju onekligen på andra sidan av spektrumet. Detta är något som absolut inte har något med själva idrottsutövandet att göra och påverkar prestationen i stor utsträckning. Å andra sidan kan man ju faktiskt jämna ut fysiska ojämlikheter och därmed göra idrotten mindre fascistisk...
Så här i slutspelstider börjar jag alltid fundera kring användandet av smärtstillande medel, vilket ju inte är helt ovanligt i många idrotter som t.ex. ishockey, fotboll, handboll, basket etc. Här snackar vi allstå om något som förbättrar prestationsförmågan med 100%, från att inte kunna spela alls till att vara med och lira. Något som utan tvivel sätter kroppens varningssignaler ur spel så att den skadade kroppsdelen kan misshandlas in absurdum, vilket kan leda till men för livet. Dessutom misstänker man starkt att detta kan leda till akuta hjärtproblem (flera spelare har singlat ner döda under match de senaste åren). Ändå är detta fortfarande fullt tillåtet, VARFÖR?
Tur att man är svensk och helt legitimt får tycka att "lagom" mycket elitism och idrottsmedikament (för min egen del vitaminer/mineraler, koffein och natriumbikarbonat) är det som gäller.
Sen är det det här med att vinna eller ännu värre det abstrakta konceptet "vinnarinstinkt". Detta har jag lite svårt att få grepp om, både generellt och personligen.
Att vinna är både det ultimata målet med idrott samtidigt som det är en så ofantligt liten del av hela den underbara upplevelsen att vara idrottare, vilket t.o.m. får ses mer som en livsstil.
Om det vore så att "att vinna" vore det viktigaste så skulle ju folk i större utsträckning se till att tävla mot sämre motstånd så att de vann oftare. Men de flesta "vinnarskallar" brukar snarare anta precis motsatt taktik. Deras mål är oftast att tävla mot bättre och bättre motstånd tills de är bäst i världen, vilket ju endast en enda person kan vara. Alltså kan "att vinna" knappast vara det viktigaste utan snarare utmaningen eller det som händer på vägen oavsett om man når fram till målet eller ej. Det är ju ändå mycket ovanligt att höra en idrottare som nådde världseliten, men som aldrig vann någon tävling på den nivån, säga att hela karriären var totalt meningslös eller ett fiasko.
Jag misstänker faktiskt att det gäller att ha precis rätt mängd "vinnarinstinkt" i förhållande till ens idrottsliga potenital. Vill man vinna hela tiden men har en ganska låg potenital tror jag man ganska snart ger upp idrotten eller inte vågar prova alls eftersom man vet att det kommer at innebära förlust de flesta gånger man tävlar. Hur många idrottare har över huvud taget vunnit fler gånger än de förlorat? Vice versa, har man låg vilja att vinna men är en gudabenådad talang tror jag det är lättare att tappa sugen eftersom det inte blir någon utmaning.
Att ha rätt "vinnarinstinkt till talang"-förhållande kan vara viktigt. Detta ligger ju helt i linje med vad mannen med det outtalbara namnet, Mihály Csíkszentmihályi, kallar "flow" eller att vara i zonen. Flow når man när det är optimalt förhållande mellan utmaning och kompetens.
Jag har för mycket fritid nu när ryggsmärtorna hindrar mig från att kulitvera min "vinnarinstinkt" eller leva idrottslivet fullt ut...
fredag 10 april 2009
What a strange world we live in
Som David Lynch fan har jag sedan länge ämnat se filmen "Blue Velvet". Ikväll råkade jag zappa förbi precis när den blev på annonserad. Den var precis så besynnerligt vacker som jag hade hoppats!
På ryggfronten händer det lite smått och gott i rätt riktning. Med aningens tur kanske jag kan cykla en smula imorgon...
På ryggfronten händer det lite smått och gott i rätt riktning. Med aningens tur kanske jag kan cykla en smula imorgon...
torsdag 9 april 2009
Dagens bästa
Helt oproduktiv har inte dagen varit. Jag lyckades göra ett hyfsat hjärta i latteskummet...
August Strindberg
Mannen i rubriken lär ha sagt som sig själv att "jag är en jävla karl, men jag kan många konster". Jag påstår naturligtvis inte att jag kan lika många konster som landets genom tiderna mest betydelsefulla författare. Jag tycker heller inte att jag är någon jävla karl (även om mitt andranamn är Carl).
Hyfsat många konster kan jag dock. Det finns däremot en konst som jag utan tvivel inte besitter över huvud taget. Att softa!
Om jag inte varit så klen i ryggen skulle jag just nu egentligen skulle varit i de franska Ardennerna och kört Circuit des Ardennes Cycliste. Jag har alltså fått drygt 3 dagar extra fritid helt plötsligt. Tid som jag borde spendera liggandes stilla för det mesta. Jag har dock inte ro att ligga stilla. Finns ju så mycket man kan göra nu när tid frigjorts från träning och tävling, saker som annars är svåra att hinna med. Här i ligger dock problemet. Jag blir fullständigt ineffektiv och splittrad när jag inte vet exakt vad jag ska göra, bara att jag vill göra NÅGOT.
Resultatet är att jag varken vilar eller får något gjort. Kanon!
Ryggont gör en även smärtsamt medveten om att ryggen aktiveras vid ungefär 99% av alla rörelser man gör. Jag är visserligen rätt hängiven olika typer av träning för bålmuskulaturen (tyvärr verkar detta inte vara någon heltäckande försäkring mot ryggproblem), men för alla som slarvar med detta kan jag bara säga: KÖP EN BALANSBOLL OCH SÄTT IGÅNG!
Hyfsat många konster kan jag dock. Det finns däremot en konst som jag utan tvivel inte besitter över huvud taget. Att softa!
Om jag inte varit så klen i ryggen skulle jag just nu egentligen skulle varit i de franska Ardennerna och kört Circuit des Ardennes Cycliste. Jag har alltså fått drygt 3 dagar extra fritid helt plötsligt. Tid som jag borde spendera liggandes stilla för det mesta. Jag har dock inte ro att ligga stilla. Finns ju så mycket man kan göra nu när tid frigjorts från träning och tävling, saker som annars är svåra att hinna med. Här i ligger dock problemet. Jag blir fullständigt ineffektiv och splittrad när jag inte vet exakt vad jag ska göra, bara att jag vill göra NÅGOT.
Resultatet är att jag varken vilar eller får något gjort. Kanon!
Ryggont gör en även smärtsamt medveten om att ryggen aktiveras vid ungefär 99% av alla rörelser man gör. Jag är visserligen rätt hängiven olika typer av träning för bålmuskulaturen (tyvärr verkar detta inte vara någon heltäckande försäkring mot ryggproblem), men för alla som slarvar med detta kan jag bara säga: KÖP EN BALANSBOLL OCH SÄTT IGÅNG!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
