Hemma i Falun

Helgens tävlingar gick bra och formen är god. Som enkelspårig idrottsnörd är man nöjd bara med det.

Segern i Randers i söndags var en sådan gång när mentala aspekter spelade stor roll. Jag var rätt sliten sen loppet dagen innan och hade inget emot att låta någon av lagkamraterna som bröt eller inte körde alls dagen innan få ta ansvar för att komma med i rätt utbrytning. Hade t.o.m. bestämt mig för att om det börjar regna så ska jag bryta... Tidigare i karriären hade jag väldigt svårt att förstå den här typen av tänk. Man ska väl köra allt man har varenda race och ständigt vara peppad. De senaste åren har jag mer och mer blivit försiktig var jag spenderar den mentala energi som krävs för att göra bra prestationer, även om jag fortfarande är taggad till fler tävlingar än vissa andra.

Nu ville det sig dock så att jag hamnade i den avgörande utbrytningen och var tvungen att "ladda för strid". Refokuseringen fungerade och jag gick ut på sista 20-km långa varvet med avsikten att kämpa till sista svettdroppen. Det blev en orgie i attacker! En efter en var det åkare som inte orkade ställa sig upp och accelerera ännu en gång för att gå med i någon attack. När det var 2km till mål var vi tre kvar (även lagkamraten Rasmus) och när jag stötte pallade inte den andra åkaren att ta det rycket också.

Ryggen känns numera helt ok igen, men jag lär få fortsätta med lite styrkeövningar och stretching för sätesmusklerna så att jag minskar risken för att drabbas av samma sak igen.