Skidskytte

Grattis Helena Jonsson!

Skidskytte är svincoolt och de svenska framgångarna har ju knappast gjort att mitt intresse för sporten minskat. Många anser att mannen bakom framgångarna är Wolfgang Pichler. Jag borde alltså vara honom tacksam, men icke, jag har aldrig gillat karln. Är det avundsjuka för att han ÄR den demontränare jag själv skulle vilja vara? Ja, kanske, men jag bildade min högst subjektiva "bedömma någon genom en TV-ruta"-uppfattning redan innan jag gav mig in på den tränarbanan.

Snarare har mitt ogillande blivit ännu större eftersom jag ibland får höra om hur hans tränarskap är uppbyggt. Detta kan ju onekligen vara rätt vinklade rapporter eftersom de uteslutande kommer från aktiva som inte blivit uttagna i truppen samt från media.

- Man måste ha honom som tränare om man ska köra i svenska skidskyttelandslaget
- Man måste lämna in pulsfiler från var varje träningspass så att han kan se att man inte kör något annat än den tänkta träningen
- Han är den som blir mest upprörd om en aktiv blir sjuk eller skadad
- Alla aktiva kör samma typ av träning
- Träningsprogrammen kommer veckovis utan att de aktiva vet vad som komma skall

Allt detta är mitt tycke alla "big no-no's" för en tränare. OBS! Vilka träningsmetoder han använder tänker jag inte ge mig på, även om de inte ligger i linje med mina, eftersom där känner jag att det är betydligt svårare att proklammera "den sanna läran".

Att tvingas ha en viss tränare torde knappast vara optimalt eftersom man kan ha olika "personkemi" och fungera olika bra med olika tränares metoder. Detta, särskilt i kombination med att alla kör samma typ av träning, känns väldigt stelbent.

Träningsfiler är ju till för att den aktive att kunna få feedback och inte ett redskap för att "hålla koll" på de aktiva.

Om något går snett i idrottandet, t.ex. sjukdom, skada eller andra personlig omständigheter, tycker jag att tränaren hela tiden ska hålla "huvudet kallt" för att kunna vara så objektiv som möjligt. Självklar ska man inte vara någon robot som inte har känslor och empati för sina aktivas situation. Men att bli upprörd över en förkylning sbbar lite idrottande känns lite overkill.

Att skicka ut program veckorvis utan att den aktive har någon riktig koll på hur nästa veckas program ska se ut skapar en osäkerhet hos den aktive. Det kan t.o.m. bli så att man som idrottare håller igen lite med träningen om man inte vet hur hård veckan efter kommer att bli. Samtidigt har jag full förståelse för att det är svårt att "ligga före" med den individuella planeringen som tränare, särskilt när man som Wolfgang har många aktiva att ta hand om. Ibland vet man ju som tränare själv inte hur nästa vecka ska se ut förrän man haft tillfälle att prata med den aktive om hur träningen känts senaste veckan eller veckorna.

Att vara en despotisk tränare med en järnhand är absolut inget jag är emot, vissa (jag själv i viss mån) uppskattar detta hårda styre. Som tränare måste man dock kunna vara både denna diktator för de som vill ha det och även vara den mjuka diplomatiska och empatiska kamrat som vissa behöver. Det är å andra sidan inte lätt...