Upp som en sol...

... och ner som en pannkaka. Om jag var glad under gårdagens träning gick dagens pass i ilskans, frustrationens och självömkans tecken.

Planen var att köra ett 5 timmar långt distanspass i det relativt vackra vädret. Gjorde dock ett vägval efter bara ca 30min som skulle visa sig vara ödesdigert. Tog en mindre skogsväg som jag trodde skulle vara plogad hela vägen. En bit in var det dock bara hårdpackade hjulspår att cykla på. Ok, inte perfekt, men i alla fall bra balansträning. Efter ytterligare några kilometer upphörde hjulspåren. Fan, ja ja, det är väl bara någon kilometer bort till en större väg. Tog cykeln på ryggen och joggade i den nästan knädjupa snön. 45min senare anlände jag till den större vägen i ett helt annat mentalt tillstånd än "glad när jag tränar"!!!!

Att springa med cykeln på axeln visade sig dessutom vara orsaken till att jag strax innan jul spräckte skärmen på min mobiltelefon, eftersom den nu återigen var spräckt à 1615kr. Dessutom var jag dyngsur av svett, skavt sönder vänster skoöverdrag och snubblat sönder min framskärm.

Känslorna självömkan och ilska gjorde att jag bestämde mig för att det var sluttränat för idag och att jag skulle ta kortaste vägen hem för att lägga mig i TV-soffan för att titta på sitcoms och tycka synd om mig själv. Tryckte på rejält hela vägen hem och försökte intala mig att det är rutinerat att avbryta passet eftersom jag är så blöt av svett att jag ändå bara skulle bli kall. Summa summarum är att 5 timmar blev 1 timme och 56 minuter.

När jag slog på TV'n hemma kom min självömkan av sig totalt när det var en reklam för ActionAid och jag insåg att ett fiaskobetonat träningspass någon gång då och då är rätt trivialt jämfört med vad andra får utstå dagligen. Nu ska jag kolla på en gammal Vänner-repris som jag garanterat sett minst 5 gånger förut!