Uthållighetsbloggen...

Lägret i Spanien förra veckan avlöpte "muy bien". Bra väder, bra stämning och bra träning. Vi har lagt upp lite bilder från lägret på JoFre Sports Facebooksida.

Sen hemkomsten har det varit rätt mycket att stå i, vilket i kombination med att det varit något strul med min inloggning på blogger, gjort att det inte bloggats något. Nu är verkar problemet ha löst sig...

Igår var jag och kikade på XC-tävlingarna på Borlänge Tour, som är lite av en instutition inom svensk MTB och det är kul att Borlänge CK fortsätter göra ett bra arrangemang. Borlänge Tour är även lite av säsongens sociala höjdpunkt eftersom alla inblandade har möjlighet att träffas och umgås under de tre tävlingsdagarna. Jag passade även på att köra ett par på XC-banan själv. Banan gick på ungefär samma stigar som när jag själv körde tävlingen senast, d.v.s. 2004. Det är snabb och sandig terräng med ganska lite rötter och stenar och inte allt för branta eller långa backar. Den lättåkta banan gjorde att det blev tighta strider i många klasser, vilket är roligt och spännande för oss i publiken. Vill även minnas att 2004 års upplaga bjöd på en rejäl startkrasch på XC-loppet...



Att den här typen av banor finns med under en hel tävlingssäsong är naturligtvis inget problem för svensk MTB-sport. Personligen tycker jag de är roliga (jag gillar ju å andra sidan allt som har med cyklar å göra) och de ger åkare som har lite andra kvalitéer en möjlighet att vinna. MEN så ser i princip aldrig en bana ut på en världscup eller internationell mästerskap. Förr om åren fanns det inte många platser i Sverige med topografi nog för att skapa en internationell bana, men de senaste åren har banorna fokuserat allt mindre på långa klättringar med över 200 höjdmeter. Istället har banornas karaktär skiftat mer mot fler korta, men branta, backar. Dessutom försöker man normalt ha ett par partier på banan som ställer mycket höga tekniska krav och som gärna är lite farliga och "spektakulära" för publikens skull. Att lägga banor med korta branta backar är sällan ett problem, men däremot krävs ofta en del byggnation för skapa de svåra tekniska partierna, vilket naturligtvis är ett extra arbetsmoment för en tävlingsarrangör (som ofta kämpar nog mycket bara för att få ihop en tävling överhuvudtaget). Hur man bygger olika typer av banor är heller ingen allmän kunskap och något som självklart ligger på oss i förbundet att utbilda tävlingsarrangörer i. Ett första steg som jag funderat på är att ta fram någon typ av svensk "banbyggarmanual", som t.ex. International Mountain Bike Association har på sin hemsida.