VM-analys

Ibland går det bättre och ibland går det sämre än vanligt. Det är inte så konstigt med tanke på vilken komplicerad apparat den männskliga kroppen är. Osäkerheten och variationen är dessutom en stor del av charmen med idrott. VM-insatsen var av den senare karaktären och för mig rätt mycket så. Jämnhet har alltid varit ett signum i mitt idrottande. Många idrottare har en formkurva med toppar och dalar som ett blippande EKG. Min formkurva har alltid haft profilen av en död person där EKG'n avger en ton och sköterskan ropar "we're loosing him doc"! Jag har som sagt alltid sett detta som en fördel, men det finns även nackdelar. De som har samma "normalform" som mig men med större variation åtnjuter så klart större framgångar de gånger en topp sammanfaller med en viktig tävling.

Det här med form blir jag med åren mer och mer övertygad om att det främst "sitter mellan öronen". Dels så har man sett att den rent fysiologiska prestationsförmågan hos elitidrottare faktiskt inte brukar variera mycket mer än ca 2-3% över en hel säsong. Deras idrottsprestationer kan dock har betydligt större förändringar. Jag tror att detta beror på att en liten fysisk försämring upplevs som större än den är och påverkar den mentala insatsen, vilket i sin tur försämrar prestationen ytterligare.

Det är inget snack om att det gäller att träffa rätt med träning för att nå toppform. Det mentala är dock det som jag tror fäller det avgörande. Lyckas man via träning nå en något bättre fysisk prestationsförmåga upplevs detta som större än den är och ger en ännu större faktisk prestationsökning. Att toppform i väldigt stor utsträckning är ett mentalt tillstånd styrks ytterligare av att vissa på något märkligt sätt alltid är i superform när det är dags för mästerskap... nästan oavsett hur deras förberedelser sett ut:



Utöver att små förbättringar i fysisk form ofta magnifieras av psyket så finns det en annan faktor som jag tror är viktig, det centrala nervsystemet (CNS). Nu kommer vi in på vad som jag misstänker kan ligga bakom mitt dåliga VM-lopp!

Om kroppen är ett företag är CNS att betrakta som VD. Om VD är trött och gör ett dåligt jobb kommer inte alla som arbetar på firman att arbeta på toppen av sin förmåga heller. CNS ligger bakom mycket av den trötthet som vi upplever som tävlingscyklister både under ett träningspass eller tävling och på långsikt, d.v.s. är en viktig faktor vid överträning. När CNS blir trött aktiverar det inte musklerna 100% och man känner sig svag och orkeslös. I det här fallet är det alltså inget fel på musklerna i sig eftersom om man aktiverar dem elektriskt med hjälp av elektroder så kan de prestera lika bra som vanligt.

Min form var för ovanlighetens skull lite svajig sista veckorna inför VM och jag har under hösten varit mer mentalt trött än jag nästan någonsin varit under min idrottskarriär. Ett VM är dock en så pass stark motivator att signaler om trötthet inte riktigt når fram.

På VM fanns alla tecken på stor motivation, firmans styrelse hade alltså stora planer. Dessvärre verkar VD vara lite sliten och var dålig på att engagera alla medarbetare.

Jag startade loppet helt ok och planen var att återigen köra ett progressivt lopp, d.v.s. köra snabbare och snabbare. Jag blev ikappåkt av Lars Bak (som startade 1min efter mig) efter drygt ett varv av tre, vilket var lite tidigare än jag velatet. Det kändes dock bra och jag var säker på att han inte skulle köra ifrån mig mer och med lite flyt skulle jag kanske t.o.m. orka köra ifrån honom igen på sista varvet. Tji fick jag! Efter drygt halva loppet kändes som om det tog tvärstopp. När jag hade tänkt öka så blev det precis tvärt om.

Jag har de senaste åren legat väldigt konstant kring 400W på ca 1 timme långa tempolopp (399W på SM 2008, 411W på VM 2008 och 409W på SM 2009). På VM blev det 385W i snitt och det stora tappet skedde på sista varvet. Tror knappt jag varit under 300W någon gång på nått tempo, men ute på sista varvet var jag under 300W flera gånger och hade jämnt skägg att ligga på över 350W. Normalt sett brukar jag kunna trycka ca 450W när jag krämar ut det allra sista ur kroppen de sista 5-10min av ett långt tempolopp, nu blev det 382W sista 8:45min, d.v.s. från backen in till mål.

Har fått höra att mitt val att köra utan framväxel och därmed bara på stora klingan diskuterades på TV. Jag anser också att det var en miss, men inte av det skälet som då framfördes, d.v.s. att det skulle bli för tungt i backen. Problemet var att jag skulle velat haft en tyngre växel än 53-11 på vissa partier på banan och med en framväxel kunde jag ha kört med en 55-klinga fram. I backen kändes de ca 60-65rpm som det blev med den 53-23 utväxling som jag hade helt rätt och jag tror inte jag hade haft någon direkt högre kadens om jag haft framväxel. Valet av kadens är väldigt individuellt och trots rätt intensiv forskning på området finns inget riktigt konsensus. Personligen tror jag att håller man sig bara inom spektrumet 80-100rpm i snitt under ett lopp så gör man i alla fall inget som begränsar prestationen nämnvärt och jag hade 86rpm i snitt på VM.