Memoarer I

Igår kväll beslutade jag mig alltså för att lägga av som cyklist på elitnivå. Ett beslut som inte känns särskilt dramatiskt trots att jag kanske främst identifierat mig som elitcyklist de senaste fjorton åren.

Min cykelkarriär började i april 1993 när jag stod på startlinjen av MTB-loppet Slottsrundan hemma i Uppsala och varade så till den 28:e september 2009 så jag gick i mål på den sista etappen av Tour de Gevaudan.

Jag har faktiskt varit nära att sluta tre gånger tidigare i karriären.

Första gången var hösten 1995 när jag som förstaårsjunior hade en rejäl resultatförsämring under sensommaren, vilket troligen berodde på att jag växte 11cm.

Andra gången var efter säsongen 2001. Fram tills den säsongen hade jag kunnat se en viss utveckling varje år jag tävlat. Den här säsongen var den första som det gick sämre än den innan. Jag tror anledningen, både till att det gick sämre och att jag tappade lusten, var ett för stora fokus på min vikt och kost som nådde sin kulmen det året.

Senaste gången var under våren och sommaren 2005 när jag drogs med en besvärlig knäskada som jag ådrog mig under ett 5 timmar långt distanspass i noll grader och regn (vad tänkte jag med?). Operationen av knäet i juli sammanföll även med separation med min dåvarande sambo Sara och tiden efter detta är utan tvekan ”lågvattenmärket” i mitt liv.

Alla de tidigare gångerna var orsaken till att jag ändå valde att fortsätta att hoppet om att bli bättre och få uppleva mer på cykeln var mer motiverande och spännande än alternativen utanför cyklingen. Nu har den balansen tippat och cyklingen är det minst intressanta av de två.

Självklart hade jag fortsatt om jag lyckats få ett kontrakt med ett ProTour-lag. Högst troligen hade jag även fortsatt om jag fått kontrakt med något lag i USA, eftersom det skulle vara råballt att köra där någon säsong eller så innan man fimpar. Nu var det inget alternativ, så valet var ganska lätt.

Det är många personer som hjälpt mig som tävlingscyklist genom åren. Klubbledare, tränare, sponsorer, journalister, träningskamrater och självklart familjen. Det är alla dessa personer som gjort att det varit roligt under så lång tid… och fortfarande är roligt.

Jag vill gärna summera alla cykelår på detta sätt, men det tar ju lite tid när man ska tänka igenom 17 år av sitt liv. Fortsättning följer :-)

Det här är för övrigt den äldsta cykelbilden jag har av mig själv. Det är Sten Sture pokalen 1998 och jag tror faktiskt att jag här är i ledningen. Jag var dessvärre absolut inte tränad för att vara i ledningen, mest bara orutinerat taggad eftersom det var hemmatävling, och bröt sedemera något varv senare...