Idrottsfilosofi

Nazist eller knarkare, det är bara att välja?

En av idrottens grundvalar är att prestationen ska vara så fri från prestationsökande företeelser, utöver själva idrottandet i sig, som möjligt. Det fysiska "praktexemplaret", d.v.s. han/hon med de bästa generna som dessutom tränat "smartast", hyllas. Förlorarna anses vara mindre fysiskt begåvade, latare eller mindre diciplinerade. Här i ligger ett litet problem. Detta är utpräglat nazistiska tankegångar!

Det är den nya dopinghärvan i Österrike som fått mig att fundera i dessa banor. Doping ligger ju onekligen på andra sidan av spektrumet. Detta är något som absolut inte har något med själva idrottsutövandet att göra och påverkar prestationen i stor utsträckning. Å andra sidan kan man ju faktiskt jämna ut fysiska ojämlikheter och därmed göra idrotten mindre fascistisk...

Så här i slutspelstider börjar jag alltid fundera kring användandet av smärtstillande medel, vilket ju inte är helt ovanligt i många idrotter som t.ex. ishockey, fotboll, handboll, basket etc. Här snackar vi allstå om något som förbättrar prestationsförmågan med 100%, från att inte kunna spela alls till att vara med och lira. Något som utan tvivel sätter kroppens varningssignaler ur spel så att den skadade kroppsdelen kan misshandlas in absurdum, vilket kan leda till men för livet. Dessutom misstänker man starkt att detta kan leda till akuta hjärtproblem (flera spelare har singlat ner döda under match de senaste åren). Ändå är detta fortfarande fullt tillåtet, VARFÖR?

Tur att man är svensk och helt legitimt får tycka att "lagom" mycket elitism och idrottsmedikament (för min egen del vitaminer/mineraler, koffein och natriumbikarbonat) är det som gäller.

Sen är det det här med att vinna eller ännu värre det abstrakta konceptet "vinnarinstinkt". Detta har jag lite svårt att få grepp om, både generellt och personligen.

Att vinna är både det ultimata målet med idrott samtidigt som det är en så ofantligt liten del av hela den underbara upplevelsen att vara idrottare, vilket t.o.m. får ses mer som en livsstil.

Om det vore så att "att vinna" vore det viktigaste så skulle ju folk i större utsträckning se till att tävla mot sämre motstånd så att de vann oftare. Men de flesta "vinnarskallar" brukar snarare anta precis motsatt taktik. Deras mål är oftast att tävla mot bättre och bättre motstånd tills de är bäst i världen, vilket ju endast en enda person kan vara. Alltså kan "att vinna" knappast vara det viktigaste utan snarare utmaningen eller det som händer på vägen oavsett om man når fram till målet eller ej. Det är ju ändå mycket ovanligt att höra en idrottare som nådde världseliten, men som aldrig vann någon tävling på den nivån, säga att hela karriären var totalt meningslös eller ett fiasko.

Jag misstänker faktiskt att det gäller att ha precis rätt mängd "vinnarinstinkt" i förhållande till ens idrottsliga potenital. Vill man vinna hela tiden men har en ganska låg potenital tror jag man ganska snart ger upp idrotten eller inte vågar prova alls eftersom man vet att det kommer at innebära förlust de flesta gånger man tävlar. Hur många idrottare har över huvud taget vunnit fler gånger än de förlorat? Vice versa, har man låg vilja att vinna men är en gudabenådad talang tror jag det är lättare att tappa sugen eftersom det inte blir någon utmaning.

Att ha rätt "vinnarinstinkt till talang"-förhållande kan vara viktigt. Detta ligger ju helt i linje med vad mannen med det outtalbara namnet, Mihály Csíkszentmihályi, kallar "flow" eller att vara i zonen. Flow når man när det är optimalt förhållande mellan utmaning och kompetens.

Jag har för mycket fritid nu när ryggsmärtorna hindrar mig från att kulitvera min "vinnarinstinkt" eller leva idrottslivet fullt ut...