Det går sådär för oss...

Två dagar kvar av 2009 års Tour de Normandie och vi kan summera:

- 9:e platser som bäst
- bäst plaverad åkare ligger 21:a sammanlagt
- halva laget har brutit varav en pga vurpa och två är sjuka (alltså tre man kvar)
- vårt bagage försvann på flyget dit i söndags och för vissa kom bagaget fram först på onsdag kväll

7:e etappen imorgon, vad är det man brukar säga... sjunde gången gillt?

Har funderat lite på ledarskap och lagkänsla. Här har vi René Wenzel som sportdirektör och han är riktigt soft. Jag upplever dock att han har en god pondus, eftersom han ju fick oss att skärpa till oss gällande att sitta och dagdrömma i klungan efter första dagens fiasko där vi bara fick med en man i en grupp på 26 som gick iväg i ett kantvindsparti. Han är hur som helst ganska mycket en demokratisk ledare.

Lagets kanske främste sportdirre är däremot Tom Breschel (far till förra årets VM-bronsmedaljör). Tom var med på mitt första race i år, Boucle du Sud Ardeche, och var lugn som en filbunke trots att vi hade en del oflyt med materialet. Det går dock många historier om raseriutbrott när det går dåligt. T.ex. kastat Zipp-hjul vilt omkring sig, skällt så att en åkare (en kille i 25årsåldern som kört i ProTour) börjat gråta eller kört ur karavanen i samband med någon tävling, dumpat reservcyklar och extrakläder vid mål och kört hemåt mot Danmark redan innan åkarna hade gått i mål. En genuint auktoritär ledare.

Det intressanta är att alla åkare som kört i laget flera år tycker väldigt bra om Tom som ledare och tycker att han är bra på att få alla att prestera bra. Tough love verkar fungera rätt bra på cyklister :-)

Förresten, fransmän sägs ju normalt sett inte kunna (eller bara vägra) prata engelska, vara allmänt ohjälpsamma, rejält snorkiga och dessutom lukta illa. Börjar tro att de som jobbar på Hotell Campanille i Rouen inte är riktiga fransmän för de är precis tvärtom...