Fight of the night

Nästan ända sen jag, november 2007, flyttade in i lägenheten jag just nu bor i har grannen på andra sidan den nordliga väggen haft lite för hög ljudnivå, lite för sent på nätterna. Att ha fest och väsnas framåt småtimmarna är inget att uppröras över om det sker några gånger om året. Att spela musik och skrika nästan ett par gånger i veckan är däremot inte okej alltså.

Igår kväll när jag gick och lade mig vid 00:35 var det hög musik igång. Kl 00:42 när Lady GaGa som bäst sjöng "p-p-p-p-p-p-p-p-pokerface" fick jag nog. Gick över till den andra trappuppgången och ringde på. Öppnade gjorde en typ 22-årig snubbe som jag förklarade för att det lät för mycket, vilket inte är något problem, om det inte var mer en vana än ett undantag. Han bad så mycket om ursäkt och lovade att "keep it down".

Till historien hör att i våras hade min rumskamrat Mattias en polare på besök och de lirade NHL 2008 på Play Station och drack saft, men var väldigt högljudda. Då kommer snuten och knackar på och undrar om någon har blivit mördad hos oss. Den enda lägenheten där detta kan ha varit störande är just hos våra grannar som stör oss och vi misstänker naturligtvis att det är dom som ringt polisen. Vilket ju känns lite löjligt med tanke på att vi låter mycket typ tre gånger om året och de tre gånger i veckan.

Åter till den gångna natten. Ljudnivån sänktes marginellt, men den något svagare musiken ersattes av mer skrik och stoj. Kl. 01:52 hade jag ena kudden över huvudet, men kunde ändå nynna med i Guns n' Roses "Sweet child of mine". Nu var måttet rågat!

Den här gången brydde jag mig inte om att ringa på, utan klev på, gick in i vardagsrummet och öppnade konversationen lite diplomatiskt med "vilken del av HÅLL KÄFTEN var det ni inte förstod?"... ni kan räkna ut resten själva ;-)