Energisk spion

Sedan i torsdags kväll är jag på plats i det som får anses vara världens epicentrum just nu, Mora. Målet med resan är tvådelat, rekognosera Vasaloppsspåret genom att slita mig runt Öppet Spår på måndag och att arbeta i Enervits försäljningstält.

Eftersom Vasaloppsveckan slagit nytt deltagarrekord i år är det ovanligt intensiv stämning inne på mässan och vår monter är inget undantag. Vi säljer gels, bars och sportdryck i fantastiska mängder, och ändå köper i princip alla mindre än vad de egentligen skulle behöva för att göra bästa tänkbara insats på loppet.

Hetaste prylen i sortimentet är kolhydratsuppladdningen Enervit Pre Sport. Inför alla typer av uthållighetsprestationer som åtminstone varar längre än 60 minuter är det viktigt att vara väl laddad med kolhydrater. Pasta har av någon outgrundlig anledning blivit någon sorts symbol för kolhydratsladdning, vilket är märkligt med tanke på att det egentligen inte har någon särskilt imponerande kolhydratstäthet. Jag har ofta laddat med lösgodis, eftersom det till 99% består av kolhydrater (det gäller dock att välja rätt sorter eftersom vissa sorters lösgodis innehåller för mycket fett, vilket försämrar upptaget), är gott, lätt att äta och lätt att ha med sig så man kan småäta hela tiden dagen innan viktiga lopp. Problemet med lösgodis är ju att det även innehåller en del färg- och konsververingsämnen som oftast inte är jättenyttiga. Nu när Enervit kommit med den här gelkakan finns det ingen ursäkt att släppa inte pastasleven och ladda på bästa tänkbara sätt...


Igår stod jag i mässan från 09:30 till 21:30, så det är grymt skönt att få smita lite tidigare idag för att kunna åka lite skidor. Tänkte bege mig bort till Hemusspåren, eftersom det är TjejVasan idag och jag knappast blir insläppt på Vasaspåret eftersom jag varken är tjej eller deltagare :-)

Delad glädje...

... ÄR dubbel glädje, vilket är en av de bästa sakerna med lagidrott. Killarna i det svenska stafettlaget i längdskidor är nog rätt glada just nu :-)

Dessutom är delad sorg lättare att bära, de gånger det inte går som man tänkt (Uppdatering: vilket Tre Kronor nog upplever just nu)...

Reagerade förresten på Petter Northugs blick, när han just kommit i mål som 2:a i ett OS. Han var helt svart i blicken och såg ut som om han ville riva hela målområdet. Lyckligtvis är han professionell nog att inte ge sig på infrastrukturen kring tävlingsplatsen, men den mannen verkligen avskyr att få stryk!

Snöröjningsgalningar

Kom precis på att jag ju glömt blogga om "snöröjningsgalningarna" jag hade närkontakt med på väg till Bessemerloppet i söndags. De som tar hand om snön här i landet börjar nog bli rätt utarbetade. Vilket i kombination med stressen att få undan all snö så fort som möjligt, inte är någon optimal blandning.

Bara några hundra meter hemifrån skulle jag köra in på påfarten till riksväg 80. Detta är en enkelriktad och enkelfilig påfart. Precis när jag ska svänga in upptäcker jag att det kommer ett snöröjningsfordon backandes i motsatt riktning i rätt hög fart. Som tur var hann jag svänga tillbaka ut på vägen jag färdades på och stanna. Hade jag inte hunnit det så hade jag nog fått välja diket eller att fronta med en stor traktor.

Bessemerloppet går i Högbo Bruk strax norr om Sandviken och jag körde vägen genom stan. Ok, det är lika bra att erkänna på en gång, jag körde nog närmare 60 än 50km/h på den här 50 vägen. Hur som helst så såg jag en snöröjningstraktor som körde över vägen ca 200m framför mig. Inga problem, den skulle hinna passera långt innan jag kom fram till korsningen. MEN, när jag har knappt 100m fram till korsningen upptäcker jag att samma traktor stannat och nu börjat backa tillbaka in i korsningen. SKIT! Naturligtvis är det lätt utför och underlaget blankpolerad snö, inte direkt optimala bromsförhållanden. Jag smyyyyger och smyyyyger på bromsen för att inte låsa hjulen, men inser att farten minskar i lite för långsam takt. Killen i traktorn har fortfarande inte upptäckt mig utan tittar åt andra hållet. Jag hade behövt ungefär 5m till på mig att stanna och kör in i traktorn i knappt 5km/h. Dunsen gör att han i traktorn hoppar till och vänder sig om. Lyckligtvis har jag kört in i vänster framdäck och det är inte ens ett märke i stötfångaren på min kära Volvo. Puh, snacka om tur!

Sista incidenten är helt klart mitt fel, men det vore ju skönt om de som kör stora maskiner i trafiken åtminstone höll liiite koll på oss medtrafikanter som inte rattar runt 10 ton ;-)


Tävlingen då? Jo det gick väl ok, släpade mig runt på 3:28h och var 52min efter segrande Daniel Tynell, men lyckades i alla fall slå min ärkerival ;-)

Min CamelBak-satsning floppade rejält eftersom slangen frusit redan efter 3km och jag därmed bara släpade omkring på 1,5kg extra på ryggen.

Efter loppet var jag hemma hos Mankan, Kattis och Hugo och bjöds på hemlagad pizza med sockerkaka till efterrätt. Mums!

Den svenska mästaren såg inte ut att ha varit allt för flitig med testcykeln i vinter...


... men den luringen hade lite andra träningsmetoder i rockärmen istället :-)

Attityder till idrott

Två av mina senaste inlägg har vållat en storm i det lilla dricksglas som är min blogg. Detta var ju visserligen väntat eftersom det var känsliga och kontrversiella ämnen, vilket jag var väl medveten om.

Att ett påpekande om en ELITIDROTTARES kroppsform ger så starka reaktioner tycker jag är väldigt olyckligt. Det är oerhört viktigt att lära sig skilja mellan prestationsidrott och hälsoidrott och även mellan prestationer och "människan bakom". Blir lite förundrad över dessa åsikter, som jag själv anser är naiva och faktiskt innehåller ett visst mått av hyckleri. Jag hoppas verkligen detta bara beror på okunskap... Ätstörningar är ett allvarligt problem som man inte löser genom att "låtsas som om det regnar" och förvägra idrottare kunskapen om hur kroppsvikten kan påverka prestationsförmågan, det är snarare att marginalisera problemet och inte ta det på allvar.

Dagens samhälle är tyvärr väldigt "estetiskt kroppsfixerat", vilket dock inte bör blandas ihop med "prestationsinriktad kroppsfixering". Att säga att en elitidrottare troligen skulle kunna prestera ännu bättre om denne gick upp eller ner i vikt borde inte öka risken ge ätstörningar mer än att någon skulle drabbas av alkoholism bara för att någon säger att "det kan vara nyttigt att ta ett glas rödvin till maten". Problemet med ätstörningar ligger djupare än bara en strävan att prestera så bra som möjligt. Jag förutsätter naturligtvis att ingen av de som tyckte att jag inte borde kommentera Anjas vikt någonsin skulle drömma om att dricka alkohol framför ögonen på sina barn, själv är jag absolutist ;-)

För att prestera på topp inom elitidrott krävs ibland extrema kroppsformer. Sumobrottning och bodybuilding åt ena hållet och backhoppning och gymnatik åt andra, för att ta några exempel. Det innebär naturligtvis INTE att varje idrottare måste sträva efter den optimala kroppsformen, det är upp till var och en att avgöra vad man vill göra med sin kropp. Alla kan heller inte nå den optimala kroppsformen för den idrott man valt och vilken kroppsform man kan uppnå är en talang precis som vilken "bollkänsla" eller storlek på hjärta man har.

Eftersom jag inte är någon expert överhuvudtaget när det gäller utförsåkning på skidor bör jag kanske inte gå in närmare på vilka faktorer som påverkar prestationsförmågan. Jag kan bara konstatera att Anja är mer muskulös än nästan alla andra i världseliten och jag misstänker att hon kan ha en konkurensnackdel liggande i sin kroppsform. Enligt den forskning som finns på alpina skidåkare i världsklass ser man att damerna i snitt är 1,66m långa och väger 65.1kg, vilket alltså skall jämföras med Anjas 1,70m och 78kg. Enligt den nyss nämnda forskningen var de två fysiska (det är ju dock i stor utsträckning en teknisk idrott) faktorer som påverkade prestationen uthållighet och muskelstyrka. Det är svårt att kombinera dessa två fysiska förmågor och det gäller att finna en balans, där jag tror Anja har en för stor andel styrka.

Vill man diskutera idrott, hälsa och sunda kroppar, så är min uppfattning att man först bör ta sig en ordentlig titt på vad elitidrott egentligen innebär och vilka etiska problem denna företeelse för med sig. Bara det faktum att idrott hyllar "fysisk ojämlikhet" anser jag är ett rätt kusligt inslag, som ju återknyter till den laddade symbol som jag hade med i inlägget för några dagar sen. Fysisk aktivitet är viktigt för vår hälsa, men elitidrott är absolut ingenting som per automatik är hälsosamt, snarare tvärt om. Lockar man in barn i idrottsrörelsen utan att informera om vilka risker som finns och vilka fysiska, psykiska och sociala uppoffringar som kan krävas för att "bli bäst i världen" gör man dem en rejäl "björntjänst". Precis som många andra saker vi människor gör för nytta eller nöjes skull (exempelvis sex, bilkörning och alkohol) gäller det att vara tydlig med vilka risker som finns.

Om vi fortsätter med Anja som exempel (arma kvinna att bli granskad på det här sättet) håller hon på med en idrott som visserligen inte är direkt livsfarligt tack vare dagens säkerhet i backarna men ändå är otroligt slitsamt på kroppen och ger upphov till skador vid 0,98% av alla tävlingsåk. Lägg därtill att hon, när hon tog sitt fina brons här om dagen, körde med smätstillande medel, vilket sätter kroppens egna försvarsmekanismer ur spel och kan ge hjärtstillestånd.

Elitidrott är alltså verkligen ingen hälsokur med andra ord och man måste vara medveten om alla risker oavsett om det gäller ätstörningar, skador eller sociala uppoffringar. Är elitidrott någonting vi verkligen bör värna om?

När jag föreslog att Anja skulle gå ner i vikt var det helt och hållet riktat mot hennes prestationsförmåga, vilket i mina ögon inte har någonting med henne som person att göra. Om något, så gör hennes suboptimala (förutsatt att jag har rätt om detta förstås) kroppsform som alpin skidåkare i världsklass henne mer männsklig, vilket ibland saknas hos toppidrottare. Ett misstag jag tror många gör är att förutsätta att alla elitidrottare gör allt som står i deras makt för att bli bäst. FEL, alla gör så mycket de känner för och har lust att uthärda. Det är faktiskt helt OK att bara göra så gott man kan eller har lust med...!

JAAAA, GULD OCH BRONS!!!

Jajemän! SÅ ska ett taktiskt lopp se ut! Det går att använda sina lagkamrater i längdskidåkning!

Hellner fick kanske lägga lite onödig kraft för att bromsa i klungan, MEN sista 5km kunde han bara ligga i rygg och glida på flera ställen där framförallt Legkov fick jobba som en dåre. Den kraften han sparade där gör en enorm skillnad i förmågan att spurta på slutet. Att Johan Olsson orkade vara med och hugga när de kom ikapp är helt otroligt. Vilken förmåga att växla mentalt läge!

LAGARBETET och den SAMMANHÅLLNING man såg efter målgång var ju helt enorm. Tror aldrig jag varit så exalterad av ett skidlopp. Jag hoppas att detta är startskottet för längdskidåkningens utveckling mot att bli en INDIVIDUELL LAGIDROTT!

Det tar sig...

Herrarnas dubbeljakt pågår just nu och ÄNTLIGEN är det lite taktiskt åkning. Johan Olsson är loss med 17 sekunder och Hellner och Södergren offrar en del av sina krafter på att bromsa i klungan som jagar bakom. Kommentatorerna kallar det "cykeltaktik", men det är det väl kanske inte, eftersom det sällan sker att åkare ligger och bromsar i cykel, utan nöjer sig med att "inte vara med och dra". Det är också naturligt att det blir så eftersom ma inte har samma nytta av att ligga bakom någon annan i längdskidor som i cykel. Det glädjande är ATT det sker taktisk åkning och ATT det är det svenska laget som gör det :-)

Att vila sig i form

Imorgon är det dags för Bessemerloppet i Högbo Bruk starx norr om Sandviken. 52km är distansen och jag väntar mig att det kommer att bli väldigt "fostrande". Dels verkar väder bjuda på 15-20 kärva minusgrader och en del del nysnö. Jag har själv legat lågt med träningen i veckan sen Engelbrektsloppet, eftersom jag varit lite förkyld. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast vilade nästan en hel vecka inför en tävling. Har haft tur att klara mig från sjukdomar de senare åren.

Skidorna är vallade med Toko LF Gul + Grafit + 2 lager HF Rosa för glid och Toko Base + 6 lager Blå + 2 lager SkiGo HF Blå. Hoppas det blir bra...

Kylan imorgon har gjort att jag kommer att satsa på ett mycket "kontroversiellt" sätt att bära med mig vätska på, CamelBak. Hur man tar med sig vätska på skidlopp har vållat en del debatt. Jag tror dock att jag har störst chans att hålla sportdrycken flytande i den stränga kylan med en CamelBak väl inbäddad mellan första och andra lagret underställ.


Efter loppet imorgon är planen att hälsa på regerande svenske mästaren i cross country. Den gamle uven, som blivit farsa sen vi sågs senast, brukar alltid vara rolig att umgås med och den enda gången jag haft träningsvärk av att ha skrattat för mycket, var när vi (plus Mattias Karlsson och Mårten Dignell) delade boende på ett träningsläger i Åre 1999 :-)

Stenhård mjukis

Efter att trotsigt ha intagit en negativ och skeptisk ställning till svenska idrottare och den attiyd vi svenskar har till idrott börjar jag idag mjukna en aning.

Anja Pärsson, vilken kvinna. Här snackar vi mental kapacitet! Att överkomma rädsla efter en svår krach, kunna fokusera trots en distraherande smärta och lyckas vända en negativ händelse till någonting positivt. Jag tror att det är få inom svensk idrottshistoria som haft ett så vältränat tävlingspsyke som Anja Pärsson.

Tänk om tjejen även kunde vara lite vältränad också... Hon är säkert stark som en björn, men det krävs lite uthållighet också i utförsåkning. Framförallt så kan det omöjligen vara en fördel att behöva hålla uppe den där kroppshyddan genom alla svängar och de G-krafter som man där utsätts för.

Känner mig tyvärr tvungen att fortsätta

Förra inlägget vållade lite mer debatt än vad som vanligtvis sker här på bloggen och det var ju också meningen. Att dra paraleller med en av mänsklighetens allra mörkaste episoder var kanske i överkant, men det finns ju likheter och det gäller att synas i bloggbruset.

Avsikten var att bara skriva ett inlägg om detta. Dessvärre känner jag att jag vill spinna vidare lite kort på samma tråd, eftersom det finns några påtagliga exempel som jag vill ta upp.

1. När Kuzmina vann damernas sprint i skidskytte ifrågasattes genast om hon verkligen var ren "eftersom hon varit skadad tidigare på säsongen, haft det motigt och inte tävlat så mycket i år". När Björn ferry vinner jaktstarten pratas det om en jättebragd "eftersom han varit skadad tidigare på säsongen, haft det motigt och inte tävlat så mycket i år". Eh, men vänta nu...?

2. Under gårdagens sprint tog Ryssland en imponerande dubbel genom två unga talanger som båda gör sin olympiska debut. Ryska idrottare blir ofta misstänkliggjorda i här i Sverige, trots att vi snackar om ett land med nästa 150 miljoner invånare och därmed en "talangpool" som är 15 gånger så stor som våran. MEN, det mest intressanta är att det i dagsläget endast finns två konstaterade fuskare i gårdagens sprinttävling och båda kommer från Sverige, Emil Jönsson och Hanna Falk. De skaffade sig ett överläge i det extremt viktiga startmomentet genom att sätta stavarna framför startgrinden (pinnen). Båda blev varnade när detta upptäcktes. Nä, svenskar skulle aldrig fuska...!

Partypooper

Idag tänkte jag vara riktigt riktigt tråkig och kontroversiell i mitt bloggande, så håll i er...

Alla skriver idag om Charlotte Kallas grymma prestation igår och hur kul detta är. Jag håller med, men vill vara lite "kärringen mot strömmen", gå åt motsatt håll och lägga lite sordi över firandet.

Jag tycker att det är en väldigt obehaglig attityd vi har här i landet. När det går bra för andra nationer spekuleras det gärna i att "det var ju märkligt att det går så bra för dem" och alla fattar förstås numera att det insinueras om doping. När det går bra för svenskar är det ENDAST tack vare hårt arbete, stor talang, vinnarinstinkt och självförtroende. Svenska idrottare skulle ju aaaaldrig ägna oss åt något sådant som doping, VI SVENSKAR är ju faktiskt lite bättre än alla andra. Vänta nu, den där åsikten känns bekant... just ja, den var populär i Tyskland på 30-talet och kallades då för nationalsocialism.


En vanlig motivering till detta är att det faktiskt är väldigt få svenska idrottare som åker fast i dopingkontroller. Ja tacka fan för det, Sverige är ett dopingparadis. Vi har kanske ett av världens sämsta antidopingarbete där vår syn på antidoping är att dela ut en folder där det står "aja baja, inte dopa sig, det är farligt". När skedde senaste en razzia mot en enskild idrottare, en idrottsklubb eller mot en läkare som arbetar med idrottare här i Sverige? I många andra länder har man arbetat aktivt mot doping i många år, ofta i nära samarbete med polisen, vilket har lett till att flera idrottare åkt fast utan att de lämnat ett enda positivt dopingprov.

Jag kan ju bara se till mitt eget idrottande och ta de senaste två åren som exempel. Trots att jag varit svensk mästare och deltagit i VM har bara tre av de 16 dopingprov jag lämnat under denna period skett i Sverige och inget av dem har varit ett s.k. "out-of-competition", d.v.s. den typen som verkligen gör någon nytta. Vid SM 2009 var jag dessutom tvungen att skriva in en anmärkan på kontrollens utförande på den blankett man fyller i i samband med provtagningen eftersom personen som skulle hålla koll på mig efter målgång helt plötsligt försvann och jag fick leta upp denne själv. Slarviga och oseriösa kontroller verkar vara lite av ett "signum" för svenskt antidopingarbete. Dessutom har jag inte hamnat i det vistelserapporteringssystem som det ofta skryts så mycket om. Jag har m.a.o. i lugn och ro kunnat byta ut varenda röd blodcell i mitt blodsystem här hemma på Kopparvägen 49B och jag så velat.

Inte nog med att vi inte letar efter doping här i Sverige, dessutom kommer flera av de senaste och mest avancerade dopningsmetoder från vårt land och även analysmetoder har utvecklats här, vilket ju innebär att vi sitter på spetskompetensen för hur man kommer undan kontrollerna.

Nåväl, nu har jag fått avreagera mig... stort grattis till Charlotte Kalla, jag hade ståpäls redan när hon skejtade iväg på startrakan. Däremot kommer jag nog alltid hålla liiite mer på Anna Haag eftersom jag har lättare att identifiera mig med en idrottare som nästan aldrig vinner, men som alltid håller en jämn hög nivå!

Spara på krutet

Damernas skidskyttesprint gick inte riktigt som vi hoppats ur svensk synvinkel. Det var intressant att notera att segrande Kuzmina hade brutit handen/armen (hörde båda alternativen i sändning) tidigare på säsongen och inte tävlat så mycket i år. Jag tror att detta kan vara en av nycklarna till hennes fina prestation igår. Hon är troligen fräschare fysiskt, men framförallt psykiskt än många av sina konkurrenter som i sin ambition att glänsa på OS ofta pressar sig liiiite för hårt.

Grunden för all uthållighetsidrott är det maximala syreupptaget, som kan tränas genom nästan vilken träningsform som helst där hjärtat belastas (även med en bruten hand kunde hon säkert t.ex. springa eller cykla) och dessutom lätt underhållas med väldigt lite men intensiv träning.

De lokala anpassningarna i musklerna blir nästan bättre och bättre ju mer man tränar och i en teoretisk "idealvärld" skulle man träna som hårdast när man ska vara i toppform.

Praxis idag är att träna mycket och hårt (pressa gränserna) under en lång period för att sedan trappa ner på träningen inför en formtopp. Problemet med denna metod är att många viktiga uthållighetsanpassningar faktiskt hänger samman med träningsvolymen och dessvärre är av den typen att de försvinner rätt fort om man drar ner på träningen.

Jag tror att många skulle reagera lika bra eller bättre på att träna lite och fokuserat (gärna högintensivt men inte riktigt pressa gränsen) under större delen av året för att sedan "växla upp" och träna lite mer när det stora målet börjar närma sig. Då är det pigga OCH vältränade!

Engelbrektsloppet

Så var det dags för lopp #2 i min lilla Vasaloppsuppladdning, Engelbrektloppet i Norberg. I Hornbergsloppet för två veckor sen körde jag motionsklassen, men sedan dess har jag löst medlemskap i skidföreningen Falun-Borlänge SK (lite lokalpatriotisk har jag allt blivit här uppe). Mina "laglamrater" tog en dubbelseger i dagens tävling genom Fredrik Östberg och Jimmie Johnsson (där de förpassade förra årets Vasaloppsvinnare till tredjeplatsen). De har radat upp fina resultat senaste tiden, med bl.a. en trippel i Bergebo Skimarathon förra helgen (Jimme Johansson, Adam Steen och Mikael Östberg) och den dubbel i Hornbergsloppet (Kalle Gräfnings och Mikael Östberg, där även Annika Löfström knep segern i damklassen). Normalt sett är detta en renodlad elitklubb, men det finns planer på att öppna upp för medlemmar som kan tillföra klubben någoting annat än segrar i skidspåren och jag är lite av en försökskanin i år :-)


Loppet mätte 60km och efter att ha studerat tidigare upplagors resultatlistor var målet att åka under 3:30 tim och komma topp 20 i H21. Loppet gick på det hela taget bra och jag kunde rätt sliten korsa mållinjen på 3:24:59 på 19:e plats i H21 (var dock 49:a i mål eftersom jag hade två damer och ett antal herrveteraner före mig). Tävlingen genomfördes i vad som kan betecknas som bästa tänkbara förhållanden, strålande solsken och ca -5 grader. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?

Några nyttiga lärdomar samlade jag på mig under dagen:

- Jag klädde mig för varmt, vilket inte alls är bra eftersom det innebär en onödigt stor vätskeförlust och mer blod som måste till huden för att hjälpa till med kylarbetet (blod som annars kunde användas i musklerna).
- Mitt vätskebälte med småflaskor (som syns på bilden ovan) är "fippligt" att använda eftersom flaskorna är svåra att sätta tillbaka igen och de på framsidan uppenbarligen trillar ur när man stakar mycket.
- De detaljer i stakningen som jag fick här på bloggen (tackar så hjärtligt) bekräftades även av en av instruktörerna uppe på Långberget. Dagens tävling innebär alltså en rejäl förändring i tekniken, vilket kändes lite ovant först, sen kändes det riktigt bra men på slutet fallerade allt eftersom jag var så trött och ville bara skita i allt...
- Vallningen verkar ha gått halvbra, eftersom flera verkade ha en aning bättre glid samtidigt som fästet blev markant sämre sista 20km. Måste framförallt lära mig att få fästvallan att sitta lite bättre. Till Vasan tänker jag dock inte låta någon klåpare som mig själv sköta vallningen, då ska det bara fungera!

Dagens stora orosmoment är att jag har ont i höger fot i samband med frånskjut. Stortåsenan under foten smärtar, stortåsenan ovanpå foten ömmar och faktiskt är hela vristen lite svullen. Detta uppkom lite grann redan förra helgen, men jag hoppas att några dagars vila ska vara botemedel nog.

Tekniktips mottages tacksamt

Idag dristade jag mig att filma mig själv utförande diagonalåkning, stakning med frånskjut och stakning. Valde en lite lagom platt sträcka så att man kunde sträcka ut och försöka "åka stort" som det tjatas om. Vädret idag gjorde att dagens pass var rena rama vintersportspropagandan :-)

Nåväl, såhär ser det i alla fall ut. Tekniktips mottages tacksamt...







Syster Sjöström d.ä. dristade sig även att låta mig filma henne ;-)

Bakläxa

Jag och syster Sjöström d.ä. är uppe i Långberget. Jag ska som vanligt föreläsa och hon passade på att haka på för en liten "miniskidsemester". Vi var nyss och lyssnade på Leif Larsson som hade kurs i vallning. Lärde mig lite smådetaljer som förhoppningsvis ska ge lite bättre fart i grejerna. Sjöström fick bakläxa av mig redan idag när vi skulle valla. Hon hade inte lagt på glidvalla sen Karl den XII och hade dessutom fullt med katthår i fästvallan. Jösses ;-)

Visioner och mål

Igår hade vi personalmöte på cykelförbundet, kändes lite märkligt att vara "en av dom". Som cyklist har man ofta en viss uppfattning om de som styr cykelsverige och sällan är den helt positiv. Nu sitter man där själv och ska försöka ta de rätta besluten för mountainbikesportens bästa. The pressure is on!

Lärde mig en massa igår om hur jag ska sköta jobbet som förbundskapten och fick insyn i verksamheten, så det var väl värt resan ner till hufvudstaden. På hemvägen började fundera lite på vilka mina mål och visioner för MTB-landslaget. Visserligen har jag bestämt mig för att inte "rusa sta" och börja med en massa förändringsprojekt redan i år, utan fokusera på att lära mig jobbet och samla intryck över vad som kan förbättras (vilket troligen är en del) så att jag kan välja de utvecklingsområden som är i störst behov av förändring.


Det finns säkert en del cyklister som läser den här bloggen, så jag ställer frågan till er, vilka utvecklingsidéer har ni och vad skulle ni gärna se att jag genomförde? Skriv någon kommentar!

På vägen hem från Stockholm stannade jag till i Uppsala. Rev av ett kortare löppass med lite löpskolningsövningar och stegringslopp. Sedan bjöd min mor mig på plättar. Sååå gott och sååå länge sen jag åt det senast (har ju ingen plättlagg). Vi provade även någonting helt nytt för oss och hade grekisk yoghurt och honung med vanlijsmak på plättarna. Sött, milt, krämigt, syrligt och nyttigt ;-)


Imorgon bär det av till Långberget för sista gången den här skidsäsongen. Den här gången hoppas jag undvika att bryta av någon skidspets eller ben för den delen...

Cykelkultur en måndagmorgon

De som läser denna blogg har säkert räknat ut att min stora dröm är att vara musiker. Sorgligt nog lider jag brist på någon sorts musikalisk talang har dessvärre varit tvungen att satsa på cykling istället. Därför blir jag lite extra glad när fenomenen musik och cykling förenas. Musikkollektivet "I'm from barcelona", ni vet de som hade en hit med låten "We're from Barcelona" för 3-4 år sen, är på gång med nytt album. 27 nya låter som släpps på deras hemsida. Bland dem finns även en smakfull cover på Kraftwerks klassiker "Tour de France". Måndag morgon kan vara en glädjens stund :-)

Jag är inte van...

... att få ont i armarna när jag tränar. 3x5km stakintervaller på förmiddagen. På eftermiddagen satsade jag på lite mer kuperat så att det blir mycket diagonalåkning samt diagonal med kick, kunde inte låta bli att köra 4x2,5min uppför en lagom tuff backe så att jag kunde öva på att "åka stort" vid hög ansträning. 4 timmar har jag i alla fall hållit på och stånkat runt i spåren idag och hoppas på något liknande imorgon innan hemfärd... Ska det vara, så ska det vara :-)

I princip alla känner till att man aldrig ska "köra sista åket", så även jag. Idag valde jag dock att trotsa denna visdom och fick betala med en skidspets. När jag kom till hotellet på slutet av dagens sista pass fick jag snilleblixten att åka någon kilometer till, eftersom jag då kunde öva på skarp kurvtagning i hög fart stående i spåren, något som jag anser att jag är oproportionerligt dålig på. Jag verkar fortfarande vara kass eftersom jag trillade i min tänkta träningskurva och bröt höger skidpets. Jag går hårt åt materialet just nu, men så länge jag inte själv går sönder är det skitsamma, jag vill pressa gränserna för att utvecklas som skidåkare!

Rör på höfterna

Nu har jag mer eller mindre packat klart inför helgens tripp upp till Långberget där jag återigen ska prata om vikten av att använda sportdryck, bars, gel, återhämtningsprodukter och sånt för att maximera prestationen. Denna föreläsning kan vara liiiiite sponsrad av Enervit, men budskapet är inte desto mindre sant för det!

Föreläsningen tar ju bara ca en och en halv timme, så resten av helgen finner ni mig antingen i skidspåret, vid buffen eller i sängen...

Efter en relativt produktiv arbetsdag blev simning i alla fall dagens fysiska aktivitet. Denna afton hade jag dessutom den stora lyckan att få privatlektioner av en härligt blond dalkulla :-)

Hon visste inte riktigt var hon skulle börja när det gällde alla detaljer i min crawl-teknik som kunde förbättras. En sak förstod jag i alla fall, jag rörde för dåligt på höfterna, och hon pratade om nått som hette "buoyancing". Efter att ha sökt lite på YouTube inser jag att hon självklart måste menat "Beyoncing", för kolla på de här höftrörelerna ;-)



Å andra sidan, skulle ni lägga er simträning i händerna på en person som tror att man ska ha Ahlgren's bilar i ansiktet...?

Runt runt runt runt runt runt runt runt runt

Idag var jag och kikade på den nya fina velodromen YA Arena som byggs här i Falun. Wow! Det är helt klart lite coolt med bancykling.



Det här med Derny tycker jag är fascinerande, trots att jag aldrig provat det. Blev inbjuden att köra ett Derny-lopp i Belgien när jag bodde och tävlade i Holland 2007. Loppet som sådant skulle säkert vara uppgjort, de är mycket för sånt de där lata belgiska proffscyklisterna... Har för mig att jag skulle få resan betald och 500€ i startpengar, men framförallt chansen att testa att köra bakom en derny. Dessvärre fick min lagledning nys om detta och förbjöd mig att delta eftersom vi skulle köra ett viktig lopp några dagar senare. Motiveringen löd "no no no, Sony, we can't let you go, these crazy belgians, there will be crashes"!

381:an

Har varit uppe på Lugnet och skidat med Lars Bleckur ikväll, ni vet fjolårets 381:a på Vasaloppet. Vi åkte lite på milspåret som numera är öppet igen efter att det varit stängt för skogsavverkning. Jag hade glömt pannlampan på laddning hemma så det blev åkning i mörker. Tror det var väldigt bra träning för mig eftersom jag då tvingades "känna" spåren för att hålla balansen till skillnad från när det är ljus och man ser vad som väntar. Allt som förbättrar min skidteknik är väldans välkommet.

Tjuvkikade även lite på Friskis & Svettis som hade skidkväll, med bl.a. deltagande av skidbloggaren Henrik Öijer. Henkan såg stark ut när de körde korta intervaller nere på stadion och jag och Lars skidade skräckslagna upp i skogen igen. När vi kom tillbaka ner igen dristade vi oss till att haka på när Friskis-gänget skulle köra ett varv på elljusslingan. De skottade på bra uppför, men när det bar av utför ner mot stadion visade mina Madhus-skidor var skåpet skulle stå och alla blev totalt glidförnedrade ;-)

Kikade lite på vilka tider 200:e plats på Vasan har inneburit de senaste 5 åren, trots att ingen människa vid sina sinnens fulla bruk tror att jag kommer att klara 200-gränsen. Jag ämnar dock hålla kvar vid målet bara för att blotta min ofantligt skeva verklighetsuppfattning och spektakulära hybris :-)

2009: 4:44,40
2008: 4:48,12
2007: 4:52,48
2006: 5:05,05 (cyklisten Joakim Åleheim)
2005: 4:26,04